Detta är vår spelgrupp, det finns många spelgrupper men vår är bara vår!

    The Blessed and Damned


    Antal inlägg : 131
    Join date : 11-03-15
    Age : 31

    The Blessed and Damned

    Inlägg  lurräven i tor jul 28, 2011 5:30 pm

    Här nedan följer en post per persons karaktär. Dessa redigeras i takt med att ni ger mig ytterligare information i samband med down-time, eller bara för att förtjäna bonuspoäng!

    Den information som presenteras här är den jag utgår ifrån när jag bedömer rollspelsinsatser, men även rena bonusxp för inspirerande texter.


    Antal inlägg : 131
    Join date : 11-03-15
    Age : 31

    Sv: The Blessed and Damned

    Inlägg  lurräven i tor jul 28, 2011 5:31 pm

    Luc a´ Sebastien

    Sure the first ten years was enjoyable, I was embraced and then introduced to a new world. I guess I would call it least in the beginning. My “mother” Salinna was exotic to me, she seemed old and wise beyond my mortal comprehension, and she was, but you must remember; I adjust fast, to fast some would say. After ten years of exploring my new found powers, hunting the humans side by side with Salinna, I lost interest. I mean how meaningful is it roaming the wild cities of the age of the shining knights and brutal mortals? My physical developments came to a hold quite early and I didn't feel any urge trying to push them any further. After a few petty years I came to the understanding that the mind truly is the most powerful weapon of the cursed. I understand the low witted “long-fangs” spending all their limited pondering to achieve greater strength, speed, and constitution, it´s because of their blind acceptation of the old ones game. I however do not play their game, I´m stronger and faster than the mortals when I wish, the only reason to develop these powers is the possibility or risk of fighting other immortals, and why would I do that? I realise the gains of seemingly playing the hierarchic game, and yes I embrace the advantages gained, but it has no meaning to me, I´m not interested. A few years back I came upon the great city of Constantinople with some companions and it was there my immortal life took the first unexpected turn. It was in “new rome” that my unlife caught a meaning. In an insignificant but ancient alley I came upon the presence. I´m not overly gifted with words and I find it hard to describe the feeling that washed over me like cold water, but I can tell you this; it was magnificent. An almost otherworldly feeling radiating through my whole being, like sunlight on a misty tranquil pond. I don´t know the purpose of that aura, It´s feelings if any towards me, and sadly not any means to find it. But I am drawn towards it, in some inexplicable way. I know now that I cannot truly rest until I find my place under it´s wings...

    When I´m not looking for information of the ancients as I call them I hang around the communal places of the cursed. I make myself useful now and then but the insightful ones can probably tell I´m not really making an effort. I always keep an eye open for interesting individuals with contacts or information. I´m social and I like gatherings, especially the ones my brother pulls together. I´m not in a real hurry since I´m immortal? and I enjoy the beauty and happenings around...

    There are some who are worth mentioning;

    My elder brother; an interesting friend with funny ideas. He has been my mentor in many things and still gives the occasional justified tip! I probably love him if we are capable of love? Nevertheless I would go to lengths helping him if it came down to that. He is a typical toreador in some ways and in moderate doses it´s refreshing spending time with him, we both indulging in the beauty that exists all around us. He plays the game well and he knows a lot of people, his place is definitely a good place to hang around for news and events.

    The Traveler: A Portuguese fella with some good insights, he does not settle for the limited surroundings. He has truly been places, he has met people and seen wonders of the world. I guess he is like me in some ways. Open-minded, curious, maybe a bit to adventurous. He has a hard time relaxing though, that one, he always seem to be going somewhere which is a bit annoying at times. His company surely beats most other around here though, and I think we fare well he and I. Hopefully our paths will match in the nearby future, for a long trip.

    The Spiritman: A bookworm! This guy is just really to much, he spends a lot of time with his inky nose in books reading and reading, ohh I forgot, and occasionally chatting with the invisible spirits and ghosts which seem his closest friends. Weird, but has a lot of knowledge concerning interesting matters which make him more than useful to have around.

    Salinna: We had some close years in the beginning, I think my initiation was longer than planned so I guess she thinks me enjoyable. She rejects my viewpoints on vampire society but likes my curious and analytical mind. We keep in touch, do some hunting and other stuff when it pleases her. However she´s pretty caught up in her little political projects and such, and she always refuses to give me straight answers concerning her maker, always being vague and speaking in metaphors. But I have my hopes up, I will lure the answers out of her someway or an other.

    Personality: I guess people would describe me as; observant, unceremonious, witty, intelligent, curious, social, flexible, impulsive, tantalizing, and alluring. As I mentioned I adjust fast, so I blend in well in a lot of surroundings, especially when I´m motivated. I know how to have a good time and I can converse about most subjects. I don´t like physical people and I disrespect foolish ones. I´m a bit bored of the everyday (un)life and impatiently awaits the fat gold-vein clue of the big mysteries.

    Description: A above average height man in his early thirties with ordinary looks but tendencies towards prettiness, striking blue eyes and shoulder long auburn hair. Always immaculately dressed in the latest fashion (thanks brother) with inclination to black, golden and blue colors.

    Thoughts since the journey began: Unlife has turned a bit dreadful lately, we are a disoriented group without leadership. It´s annoying really, Fernau doesn´t care, he´s just restless, the painter... well he paints but seldom speaks? and my brother... hm I thought he had it in him but whenever he opens his mouth it´s just to worsen things. That little speech of his was a bit over the top, which we now are paying for. Why can´t he get a spine and just do some decisionmaking? He´s the elder right? I really have to push him some more towards it, but it seems that he´s just social when it comes to clothing and bickermaking for the "fun" of it. I´m not a leader, I don´t even want to lead. I just wanna go find Janus. That bitch across the river and her suits can just go fuck themselves. If it wasn´t for that Fernau and brother is in trouble I would have disappeared a long time ago... How troublesome. Janus however is an interesting side of the coin. In his journal he describes how he even can´t remember vital things in the beginning of his unlife. Now that is exceptional! I really would love to meet him. I seriously believe he could have a monumental impact upon me as an individual, treasures of knowledge, Insights, enlightenment and new perspectives, the list could be made long... He is rather vague in his journal, but i think he suggests that he is older than the roman times.. What if he is over 2000 years old, and also he seems rather ruthless... I shall have to be wary around that one. I wonder what he likes? And how I could satisfy his needs?


    Antal inlägg : 131
    Join date : 11-03-15
    Age : 31

    Sv: The Blessed and Damned

    Inlägg  lurräven i tor jul 28, 2011 5:34 pm

    Henry Forester

    Född: 1030/07/13
    Sire: Damen i natten
    Invigd: 1057/07/05

    Född i London 1030, son till Lord Edgard Forester och Theresa Forester.
    Henrys barndom levde han väldigt beskyddat och instängt , då han väldigt ofta sa att
    han såg saker, sitter och pratar väldigt ofta med sig själv.
    Det skrämde föräldrarna, så dom anlitade en Munk vid namn Theodus som skulle fungera som
    en privat lärare för Henry.
    Men det gick inte som föräldrarna hade tänkt, för istället för att försöka bota Henrys sjukdomar
    så såg Theodus nånting mer i Henry som inte gick att förklara, men han kom fram till
    att Henry känner av andar och kan prata med dom, hans målningar vara inte bara en
    femårings klad, allt hade en mening. Några av Henrys tekningar tog Theodus till sitt kloster
    där han fövara dom i säkerhet.
    Då kom det en dag när Henry precis fyllt nio målade han en målning på sig själv stående på sin familjegrav med året 1042 inristade på gravstenen. I ren panic förstörde han tavlan innan nån kunde se den. Men den kommer alltid följa efter Henry i hans sinne.
    Året 1042 kom som tavlan hade vissat honom så var han själv nu, hans föräldrar hade dött i pesten,
    Henry som hde blivit mer vettande av den andra världen hade börjat samtala med några andar,
    andarna hade dela med sig av mörkrets hemligheter och vad som smyger omkring i natten.

    Åren gick och Lord Henry Forester hade blivit vuxen nu, hade blivit mer och mer besatt över sina
    tavlor som han hade målat och över den mörka världen bakom skynket.
    Han hade börjat lyssna på andarna råd mer och mer, ju mer han lyssnade på dom också
    ju mer avskärmade blev han från det vanliga samhället.
    Henry gick ofta runt på Londons gator bara för att lyssna på på dom olika andarn,
    en dag så slutade han höra andarna när han gick runt i London där såg han sin blivande
    fru hans lugn stormen av onaturliga vässen

    1052 va året då Henry fick sitt lugn i stormen då han gifte sig med sin Rosabell den
    gamla blomsterflickan.
    Henry hör inga andar längre och han har lagt sin målning på hylla förtillfället för en gåpng i sitt
    liv leva ett normal liv.
    Åren gick Henry livnärde sig som linguist, och samlade på sig olika böker av mörk natur
    som han samlat på i hemlighet, då han inte kunde släppa den biten av sitt liv.
    Den först gången i sitt liv som Henry kände sig som en vanlig person, och han skulle göra allt för sin fru för att behålla det så. Men allt det skulle också komma till ett slut.

    1057 var året då både Henry och Rosabell skulle vandra till ett annat liv. Dom hade också fått reda på att han var gravid, dom hade aldrig varit lyckligare.
    Det var en varm natt då Henry skulle hem från London lärocentrum, då han hörde plöstligt ett öronbedövande skrik från vad han fattade kom från andarna som hade vart så tysta i så många år för honom, dom sker åt Henry att han skulle springa.
    Precis då kände han att allt blev kallare runt omkring honom som han kände rädlsan krypa upp för han ryggrad började han springa.

    Springande igenom Londons gator med det svaga ljuset från gatolycktorna vissande vägen för honom,
    men känslan av att mörket kommer bara närmande och närmare, skrickande andar i örat och
    han kände hur dom nästan puttade honom frenetisk framåt. Som gör så att han till ramlar in
    i några gamla öltunnor så han får en rostig järnspik igenom benet.
    Fumlande framåt igenom gatorna och till slut i en mörk gränd känner han hur en stark näve grepar
    tag om hans hals och lyfter honom upp mot väggen.
    Mörka nästan svarta ögon som utstrålar en ovanligt lugn, ljus slank kropp som täcks av en lång röd klänning, hennes långa mörkbrunna hår ligger som vågor längs med ryggen.
    Denna vackra kvinna som är en av nattens jägare, ler mot Henry och säger.
    Gör mig stolt du är utvald att vandra natten och skänka vishet till dom ovisa, du kommer bli mitt
    barn och det här är min prövning till dig. När du har klarat igenom dina prövingar kommer jag leta upp dig igen mitt barn, barn till Malkav.
    Henry ser hon blottar sina huggtänder som hon lungt sätter i Henrys nacke och börjar suga ur
    all livskraft ur honom, till slut känner han att han kommer ännu närmmare andarna och blir en av dom men precis innnan sista stegen tillsamman med andarna blir han tillbaka dragen av nån kraft.
    Liggande i gränden med den vackra kvinnan över sig som då reser sig snabbt och säger till Henry,
    gör mig stolt.
    För att sen försvinna in i mörkret.

    Henry ligger på backen vart kvinnan lämnade henne och tänker över allt som hände och vad hon sa,
    tänkande går han igenom allt, huggtänder, ingen puls, förstärkta sinnen och den är som om nån viskar saker i i hans huve.
    Tankarna kommer och går, har jag blivit en vampyr? Dom finns trots allt, men varför valde hon mig
    och varför just nu? Jag levde ju det livet jag alltid viljat ha, hur ska jag kunna se Rosabell nu,
    jag kan ju inte gå tillbaka ditt. Hur kommer hon kunna leva själv nu med ett barn ocskå?
    Tänkande vandrar Henry längst med Londons bakgator, utan att han själv tänker på det lyssnar han på dom korta direktiven han hör i sitt huve.
    Till slut stor han framför en stor Herrgård vid utkanten av London, där det verkar vara en fest.
    Det står två väldigt finkläda vakter utanför som ser Henry, som går fram till honom för att föra
    bort honom från området då dom trodde att han vara en vanligt fyllo.
    Men dom båda märker att Henry är en av dom, tar honom genast in till Herrgården.
    Där Henry blev genast en del av vampyr samhället.

    Månaderna går för Henry Forester av klan Malkav då han lärde sig snabbt hur en vampyr lever och gjorde fort sig ett namn som en bra konstnär och occultist, då det flesta vampyrerna tog fatta tycke i hans verk, det dom flesta inte visste var att vissa av hans verk hade en större inbörd en vad dom trodde.
    Ofta så smög sig Henry tillbaka till sitt gammla hem för att ta en titt på sin gamla fru, som snart skulle födda deras kärleks barn.
    Kvällen kommer då Rosabell ska födda deras son, så tar sig Henry i sitt gamla hus med av sina nya förmågor gör han så att han ser ut som en av deras tjänsteflickor, för att vara med under förlossningen
    men det är nånting som händer under förlossningen som gör att Henrys hela värld faller samman.
    Rosabell är döende hon klarar precis av att födda deras son, Henry får panik och går ut och försöker komma på nåt då får han kontakt med några andar som han pratar med och dom går med på att försöka skrämma iväg alla. Andarna lyckas med det och alla springer ut ur huset med deras son i famnen på Rosabells mamma.
    Henry går försiktigt in i rummet som sig själv och ser sin fru på sin dödsbäd, när hon lägger sina
    trötta ögon på Henry lysser hon upp som hon gjorde först gången dom såg varandra.
    Henry tar till orda, min fru allt kommer bli bra nu jag är din dödsängel här för att hjälpa dig till nästa steg i livet vi kommer kunna leva för evigt tillsammans och se våra ättlingar leva och bli gamla.
    Men vi kommer förbli, du och jag är mennade för alltid.
    Rosabell svarar, du har redan räddat mig med att komma tillbaka från de döda nu kommer jag kunna
    dö en lycklig kvinna du är min man och kommer alltid vara det vad du än gör.
    Innan Rosabell tar sin sista andetag fäller Henry ut sina klor och gör precis som damen i natten gjorde på honom för 8 månader sen.
    Men det är nåt som inte går rätt, han känner bara hur livet går i Rosabells kropp men aldrig kommer tillbaka med hans blod.
    Han sitter gråtandes vid hennes sida tills han känner en alltför mjuk hand lägas på hans axel, och mjuk röst viska i hans öra.
    Jag är alltid med dig vad du än gör min älskade man.

    Åren går och Henry går under ett annat namn i London, James Maclyster med det namnet köper
    han tillbaka sin lilla gård der han lever i ensamhet, och läser gamla böker om det okända för hitta
    nåt sett att få sin fru igen.
    Och på avstånd vakar han över sin son som lever ett normalt liv och lyckligt liv med sin fru som dom väntar sitt första barn med.
    Hans nyfikenhet börja växa allt mer om det övernaturliga, då slår han igen portarna till sn lilla
    gård för att en dag återvända.
    Calei slår han sig ner i köper upp en liten kyrka som han gör om till sin fristad, och blir fort accepterad av staden vampyrer.
    Hans måling har kommit tillbaka dessutom, målar väldigt många tavlor av damen i natten på olika ställen runt om i Europa och den sista tar honom till Konstantinopel.

    Drömmar, tankar och mål

    Henry lever för det occulta och är driven av det för att bli en starkare vampyr så han en dag kan
    omfamna sin fru som han en gång gjorde.
    Samtidigt som han vill se sin fru, vill han skapa ett samhälle där likasinnade kan komma till och dela med sig av sina ideer om det occulta och bygga upp ett storslaget biblotek där han kan samla alla böker som han hittar under sina år vandrande på jorden.
    Han kommer också hålle att vakande öga på sina ättlingar och hjälpa dom på traven i sitt liv så dom
    har goda förutsättningar för livet.
    Hans fru och ättlingar är vad som Henry håller som ankare för sin mänsklighet och gör allt för att hålla den så mänsklig som möjligt.
    Tankarna runt hans vampyrism håller han till att gud har en plan för alla och det här kanske är guds prövning för honom och hur han presterar i den här prövningen kommer attingen ta honom till
    skärselden eller himlen. Tankarna runt människor är att dom är jämnvärdiga på alla plan. Men man
    måste jaga för att hålla besten i styr, för den kommer göra mer skada ute än inne, Henry håller jagandet till en lagom nivå för stilla hungern
    Då gud skapade människan i hans egna avbild, och från människan kom vampyren som ett straff
    till Cain den första mördaren. Så gud måste haft ett syfte med alla vampyrer, kanske för att
    få en ras mer lik han själv än människor. Vampyrer kan skapa så mycket kaos och död men kan
    också skapa välfärd och ordning om dom går rätt väg, lite som gud själv har när han väljer att inverka.
    Vad det gäller hans verkan i vampyrsamhället skulle Henry kunna ta en plats inom styret
    och vissa dom yngre det rätta vägen och hur man behåller sin männskliga bit och för att
    träffa på andra vampyrer inom maktens platser för att dela tankar och ideer med dom.
    Och för att få reda mer om den spirituela världen. Sökandet efter hans sire är också ett av hans stora
    mål i livet.


    En smal man, med korpsvart hår som är väldigt fint uppklippt med gråa tinningar drar väldigt ofta tillbaka håret med sina händer så det inte går framför hans vakande isblåa ögen som kan följa saker allt för lång tid. Ett litet svart bockskägg täcker överläppen och hackan som man kan se några gråa
    strån i. Annars helt välvårdat ansikte inga defekter eller fula ärr, till kroppen kan man se att han inte kommer från en arbetarfamilj, inga arbetsskador, valkar på händerna syns inte till men väldigt mycket färg under naglar och på händer och en väldigt smalkropps byggnad. Till kläder har han alltid det senaste modet för smälta in så gott som möjligt ,
    och går allitd runt med en käpp i höger hand som han stöder sig imot från den skadan han fick den natten han blev invigd, folk märker väldigt ofta att han går runt med smärtor i benet då det aldrig kan bli helt läkt. Han sätter sig på en stol så fort han får en chans. Man kan ofta se Henry hålla om sin egna högra axeln sittandes små pratandes över axeln det är dom gångerna man ser Henry riktigt glad också.


    Väldigt driven och bestämd man som verkar ibland försvinna med sitt sinne till en annan plats, för att sen komma tillbaka sekunder senare och forsätta prata om om samma ämne utan större avbrott.
    Retoriskt lagd vet hur man talar fint bland herrar och damer, analyserar alltid omständigheterna
    en gång extra innan han agerar.
    Dom som har täffat och talat med Henry säger ofta att han är nog en av dom belästa personerna dom har träffat på. Han kommer bra överäns med mäniskor och vampyrer och brucker oftast göra ett bra första intryck. Han går allit på hur en person presterar hur han bemöter dom, dom högt uppsatta
    ger han sin respekt för och försöker lära sig allt ifrån dom, dom som presterar mindre bra vill
    han gärna ge en lite knuff i rätt riktning och hjälpla dom i livet, för att dag kanske få tillbaka den knuffen. Allt för att bygga en ljusar framtid.

    Herd, Allies, Domian

    Jag tänkte att hans herd, allies och domian skulle vara en mindre kyrka i Calei.
    Herd och Allies skulle vara prästerskapet i kyrkan som har sett förbi Henrys natur och ser den godhjärtade individen som hjälper honom i hans pröving.
    Kyrkan ska också fungera som ett Haven för Henry, nere i dom små katakomberna han har låtits
    bygga om för att vara ett hem.
    Sin gamla familjegård i London har han dock kvar som han åker till en gång per år dagen då hans fru dog.


    Kane-sword , Light amror, Wife´s old ring, Family sword, Libary, Carriage, Family estate
    Old church, Over 100 paitngs, Diary book


    Antal inlägg : 131
    Join date : 11-03-15
    Age : 31

    Sv: The Blessed and Damned

    Inlägg  lurräven i tor jul 28, 2011 5:36 pm

    Fernao de Travidés

    Ålder: Ca 30, odöd 60 år (90)
    Clan: Ravnos
    Sire: Juvelin (Mistress of the night, temptress of fate)
    Egenskaper: Nyfiken, utforskare, vandringsbenägen, Lugn, modig, obeveklig för att bejaka sin utforskar sida, han gillar inte att någon bestämmer vad Fernao skall eller inte skall göra, Free spririt, Artig, frisinnad och öppen för nya ideér och innovationer. Fullständigt blodsbunden och genuint förälskad i sin sire.
    Inom Fernao finns en instinkt om att se sig omkring och uppleva saker, historia, människor som kommer påverka framtiden på ett eller annat sätt. Detta har genom åren, ända från hans tid som människa resulterat i ett begär att dokumentera händelserna genom sovunirer. Helst genom att de faktiskt har haft en roll eller varit på platsen när något avgörande eller intressant skedde. Det kan vara all från en bok till en simpel docka ett barn höll i när hennes familj hamnade i trånmål (ond bråd död). Fernao har således blivit en samlare av historiska föremål eller föremål med intressant historia.
    Utseende: Axellångt vågigt mörkt hår, stålgrå ögon med en rak och aningen skarp näsa. Fernao har ett tredagarsskägg med ett starkare parti runt munnen som är tydligt sparat, med en mustach. 175 cm och 70 kg med tydliga muskler från hans år som sodat. Han är en signetring med en halvmåne och en halvsol, som han fått från Juvelin. Han bär en mörkbrun praktisk klädsel som är gjord för att klara alla förhållanden ute i naturen, och en större svart mantel med huva över sig och hans handyxa är alltid dold tack vare denna.

    Den unge Fernao växte upp i en tumutlartad tid på den iberiska halvön. Hans unga levnadsår upplevde han främst i en handelskaravan där hans far var en av de lejda legoknektarna. Grunden till Fernaos stora vandringsinstinkter lades vid dessa unga år, dessutom erhöll Fernao de livsnödvändiga kunskaperna att kunna överleva ute i naturen från sin far. Kort och gott fadern lärde upp sitt yrke till sin son, så att han en dag skulle kunna överleva utan sin faders färdigheter och kunna tjäna sitt eget uppehälle.
    Under de 10 första levnadsåren kom en ung kvinna till karavanen samma dag som Fernao hade sin bemärkelsedag, 1 maj. Hon påstod att hon var hans mor och att hon hade stora planer för dem båda. Fernaos fader påstod aldrig något annat och faktumet var en tyst sanning inom familjen. Övriga år kom hon inte längre och hälsade på och glömdes sakta men säkert bort från Fernaos sinne.

    Reconquistan blommade dock upp kraftfullt under Fernaos tidiga tonår och Fernao fann sig snabbt i denna eskalerande konflikt eftersom hans far dog i ett överfall emot karavanen av de hemska morerna. Därmed svor Fernao en ed om att bryta morernas herravälde över iberiska halvön och han gav sig in i kampen mot onda muslimerna. Fernao blev kvickt oumbärlig för de kristna härerna tack vare hans goda hand med svärdet och hans goda kännedom om områdena och trakten. Han fick kvickt befälet över ett antal spejare som scoutade områdena och underättade befälen om fiendens handhavanden. Vid det avgörande slaget Säo Mamede (1128) visade Fernao upp sitt obevekliga mod och förmåga till lugn i en kaotisk och livsfarlig situation att han blev omnämnd som järnhanden (han gick ur striden som inget hänt, varken skadad eller utmattad). Han blev rikt belönad och fick flera hedersuppdrag av sina befäl.
    Vid denna period av Fernaos liv verkade allt som en ung man kunde drömma om falla in. Fernao fann en vacker hustru och gifte sig därmed in i en välmående och fin familj i det nygrundade Portugals huvudstad Guimaraäes! Han började bygga upp en familj och ett familjeföretag, tack vare sina kontakter från kriget och de insatser han gjort där kunde han kvickt bli självförsörjande som en av de bättre redarna i regionen.
    Fernao som alltid varit intresserad av nya områden och att utforska världen valde nämligen att satsa sitt företag på båtar att hyra eller leja plats på. Därmed kunde han effektivt slå två flugor i en smäll, då han själv kunde följa med på resorna runt omkring i Europa och därmed se världen.

    Om en utomstånde skulle detaljstudera Fernaos liv skulle denne nog bli förvånad över hur väl allt gick för Fernao, från att vara en fattig legoknekts son till att i slutet av sina dagar vara en situerad redare med en rik och inflytesrik handelsfamilj bakom sig.

    Det varken Fernao eller någon annan känner till är att hans liv är skräddarsytt av en uråldrig gudinna av mörkret.Hon har planer för framtiden och behöver kompetenta följeslagare och därför planerat att skapa sig “perfekta” sådana. Alla har vi vårt öde,men öden kan också skapas. Hon har planerat in i minsta detalj vilka som skall vara kandidaternas föräldrar och hur de skall växa upp. De 10 första åren i deras liv detaljkontrollerade hon deras uppväxt, hon valde deras miljöer, deras utbidlning, deras insinkter. Därefter började hon icessätta planerna om resten av deras liv för att se ifall de var värda att gå vidare. Fernao fick exempelvis möta onda morer som mördade hans far, men även uppleva hur det känns att döda en annan människa. Därefter blev han kvickt en soldat... Så har det fortsatt utan att någon anade ugglor i mossen, inte ens Fernao.

    Allt skulle dock förändras snabbt.

    Fernao var herrens år 1138, i normandernas rike för affärer, men också för sevärdheterna.... Vid ett gästabud närmade sig således en kvinna vacker som månljuset en sommarnatt. Hennes bleka hy kunde mäta sig med den vitaste vinterdagen, hennes svarta långa hår slöts sig om hennes nacke och hennes gröna ögon glittrade lekfullt när deras blickar möttes. Hennes fylliga och röda läppar sprack upp i ett vackert leende. En exotisk doft följde henne som en lätt sommarbris och hon tog den dygdige familjefadern och gjorde honom till en syndare. Hon höll honom vaken med fantastiska historier om de märkligaste platserna och folken, innan gryning somnade dock Fernao och när han vaknade var hon spårlöst försvunnen, förutom en enkel sidensjal, med hennes under bara doft.
    Resterande tid i brittanien såg han inte röken av henne trots ihärdigt sökande, Fernao fick finna sig i att åter vända hem, med den mystiska kvinnan färskt i minnet.
    När Fernao åter kom till Portugal försökte han åter vara den goda familjefadern, men det visade sig vara sorglöst eftersom han inte kunde glömma hennes ansikte.
    Nästan ett år senare fick Fernao åter syn på kvinnan som hemsökt hans drömmar ända sedan vistelsen i brittanien. En våldsam känsla inom honom tvingade Fernao att möta henne och de spenderade åter en natt tillsammans, där Fernao för andra gången i sitt liv fick smaka på ett vin av enastående kvalitet och smak. Detta var starten på en Fernaos stora fall.

    Tiden gick och Fernaos umgänge med kvinnan tog mer och mer tid. Han utförde privata uppdrag, alltid på nätterna åt henne och han kunde aldrig sluta tänka på henne. Hans familj frågade ofta efter honom och vad han gjorde om nätterna men fick endast avvisande svar från honom.

    Tyvärr eskalerade detta till en punkt då det började gå rykten i staden och Fernaos liv började bli det lokala skvallret, vilket orsakade att Fernaos företag tog skada. Fernaos stress ökade, vilket endast fick den effekten att han tog sig mer tid till förförerskan. När Fernao väl kom till deras gemensamma mötesställe hörde han en välbekant stämma som argt och förvånat skriker att någon är tokig och att han genast skall få personen omhändertagen. Det visar sig vara Fernaos svärbror som skriker på Fernaos hemlige älskare, desvärre har hon blivit slagen och blodvite har uppkommit. I ett legendariskt raseri utbrott dödar Fernao sin svärbror, detta utan att ens reflektera över sina handlingar. Hans kärlek till denna kvinna är alltför stor. Utan att han hinner reflektera över sin situation tar hon honom i sin famn och ett mörker omfamnar honom.....
    En strimma av ljus i mörkret får Fernao att våldsamt kasta sig upp ur sin fjättrade position för att endast märka att han är i en källare och hungrig som ett vilddjur, men han är inte hungrig som förr utan på något helt annat. Hon ger honom en trögflytande vätska som verkar bekant men som smakar så ljuvligt att han inte kan tänka på något annat än att dricka tills han är mätt. När Fernao lugnar ner sig minns han den hemska gärning han utfört och trots att hon ber honom att stanna vid hennes sida väljer Fernao att bege sig till sin familj. Väl där möter han ett uppbåd av upprörda människor som utkräver rättvisa, hans egen fru kallar honom monster och den uppretade massan ger sig på honom som han vore självaste Judas! I en styrkedemonstration i klass med Herkules slår Fernao bort den uppretade massan och springer sorgset iväg med livhanken i behåll (tror han). Den enda som välkomnar honom med öppna armar är hans älskade och de beger sig därifrån. Han lär sig sitt nya liv med bravur, såsom hon visste att han skulle göra och såsom hans öde är.

    Efter en tid börjar hon dock att spendera mindre och mindre tid med honom, även om detta dock endast handlar om att hon har andra saker att ta i tu med, medan han utför sina uppdrag å hennes vägnar och lär sig livet som en av nattens utforskare. Frågan om det är en förbannelse eller inte svarar hon aldrig på utan låter honm endast fundera på vilka roller som alla varelser har på jorden och huruvida en existens är en förbannelse gentemot en annan.

    Precis som alla andra delar i livet tar Fernao även denna med mod och självbehärskning, han finner dock mycket snabbt att hans kärlek till sin sire är så stor att det skett en ohygglig konsekvens av att han inte är nära henne. Så fort han ser en kvinna som i hans ögon är vacker, väcks hans begär att dricka hennes ljuvliga blod, det är som en drog han inte kan komma undan, såvida han inte är vid hennes sida. Då kan han besinna sig och njuta av hennes närvaro.

    Fernao är en klassik konkvistador och vill uppleva och uforska allt bortom gränserna och han ser inga hinder för att bejaka denna del av sit sinne. Hans instinker att röra på sig har genom åren bejakats av hans sire och uppmuntrats för att se så mycket som möjligt och skapa sig en uppfattning om den föränderliga världen. I den vamypriska världen har han ofta mottagits med skepsis på grund av sin klans oförtjänta rykte som banditer. Han har dock ofta med viss framgång lyckats utföra sina affärer utan att detta skall påverka utgången av hans ändamål. Då han trots allt rör sig med stor kontiuitet i Europas städer har han utvecklat en mindre budfirma eller posttjänst, med en mindre framgång eftersom han ofta är både snabbare och säkrare än konkurrenterna. Han besegrer trots allt de banditer som försöker sig på att ta hans bud och han kan färdas hela nätterna tämligen snabbt, gentemot en vanlig människa och han behöver såklart aldrig vila. Tack vare hans pliktkänsla och att han hjälpt några gamla vampyrer i Konstantinopel har hans affärer ökat markant, till både Fernaos och hans sires glädje. Det verkar som hon är mycket nöjd med Fernao och att en ny era påbörjas i deras relation. Fernao hoppas innerligt att det innebär mer tid tillsammans med sin älskare.


    Antal inlägg : 131
    Join date : 11-03-15
    Age : 31

    Sv: The Blessed and Damned

    Inlägg  lurräven i tor jul 28, 2011 5:39 pm

    Ludvig Rousseau

    Född som tredje sonen till en fåraherde.
    Satt i lära hos en skräddare (väldigt duktig men då orten var för liten så blev han inte vidare känd)
    Var ingen höjdare på att sy men hade sinne för affärer och ett vigt munläder.

    Träffar Ann första gången när hon och hennes far ska handla kläder i butiken.
    Försöker uppvakta Ann men hennes far anser mig inte vara av tillräckligt rang för sin lila flicka. Ann uppskattar dock min uppvaktning.

    Skräddaren jag arbetar för dör barnlös och han jag tar över butiken.
    Tidigt en morgon innan solen har gått upp kommer en främling till byn hon har undernatten blivit överfallen av vildsinta djur och behöver nya kläder.
    På de trasiga kläder hon har på sig kan man snabbt se att hon är en framgångsrik individ så jag tar fram de finaste av skräddarens kläder som vi har kvar. Av någon anledning så bestämmer jag mig för ge henne kläderna grattis.
    Underkvällen när jag är på väg till Borgen där Ann bor ser jag hur samma kvinna slåss mot en vilde från vildmarken jag springer genast för att hjälpa damen, det slutar dock ganska snabbt i att jag ligger som en död blöt fläck på marken. När jag "vaknade" ser hur kvinnan står över mig och bredvid henne ligger en stor varg död. Hon presenterar sig som Salianna och berättar för mig jag nu är en varelse av natten och att jag måste följa med henne.
    Under resa får jag reda på att hon i mångt och mycket invigt mig på grund av att hon trott jag tillverkat de kläder jag gett henne morgonen vi för första gången sågs. Jag håller tyst om att jag inte själv tillverkat dem och har aldrig nämnt något för henne om det.

    Jag återvänder till min födelseort några år senare när jag blivit frisläppt från min skapare. Jag tittar på avstånd hur det är med min familj och förstår snabbt att de gått vidare med sina liv, jag skulle gärna prata med dem men vill inte slita upp några sår så jag smyger tyst vidare. När jag på vägg bort från byn ser hur några onyktra män jagar Ann tappar jag för första gången kontrollen över besten inom mig. Jag mins inte riktigt vad som hände men när jag åter får kontrollen så ligger männen sönderslitna och Ann ligger nära döden. Jag ger henne av mitt blod och instruerar henne att använda det för att läka sina livshotande skador, sedan får jag ett kraftigt slag i bakhuvudet som får mig att tuppa av.
    Jag vaknar med ögon bindel och hör jag hur Ann bönfaller någon att skona mitt liv, att hon kommer ta livet av sig själv fall han dödar mig. Efter en stunds tystnad så tas ögonbindeln bort och jag tittar på Anns far. Hans helvita ögon stirrar på mig sedan drar han en djup suck och vänder sig mot sin dotter.

    – Är du säker på att du vill spendera evigheten med denna man? Att aldrig få barn? Att se hur människorna kring dig blir äldre och dör? Tänk noggrant igenom ditt svar min älskade för du kommer bli tvungen att leva med svaret resten av ditt liv.
    Ann kollar på mig och med stadig röst svarar hon sin far att hon är säker. Han vänder sig mot mig och med en kraftfull röst som verkar få mer tyngd av andra icke närvarande personers röster säger han.
    – Ludvig Rousseau om du efter denna natt ger ditt blod till någon utan dennes godkännande skall ditt blod bli lika ofruktsamt som du kommer göra min dotter. Om du bryter ditt ord du avlagt här idag så skall du för evigt endast kunna livnära dig på ditt eget släckte och som en varning för människorna i din närhet så skall din sanna natur träda fram varje gång du är på vägg att tappa kontrollen.
    Ekot av röster tonade bort och Anns far nickade kort mot sin dotter som snabbt hjälpte mig upp och ut från rummet.
    Med Ann vid min sida beger jag mig ifrån min födelseort för att aldrig mer återvända.

    Ann och jag bosätter oss hos Salianna där vi spenderar tiden i hovet som finns runt henne. Efter ett tiotal år ber Salianna mig att följa med henne till Calai där hon ska träffa ledaren av Englands besläktade. Under resans gång får jag reda på att Salianna och Mithras ska försöka få till en beständig fred mellan sig och att Salianna ville ha med mig för att bli vän med Calais besläktade så hon kan få bättre insikt i vad som pågår i området.
    Jag närvarar under fredsförhandlingarna där Salianna och Mithras tillsammans med fursten av Calai kommer överens om att jag ska stanna som gisslan i Calai och att Mithras ska sända ett av sina barn som gisslan till Salianna. Jag och Ann ordnar snabbt en bostad i Calai och börjar mingla med stadens besläktade.
    Vi bli väll mottagna även om jag starkt misstänker att stadens furste inte gillar mig och bara väntar på att Salianna ska bryta freden så han kan dräpa mig.
    Efter att jag blivit en del av stadens besläktade och de flesta slutat se mig som en nykomling så börjar jag på allvar socialisera och sända information till Salianna om vad som händer i staden vilket om sanningen ska fram inte är jätte mycket spännande.
    Jag blir vän med en något udda profil som kanske spenderar lite för mycket tid med näsan i böcker och för lite tid vid hovet men då Ann verkar gilla hans profetior så lär jag mig gilla han även jag. På grund av bekantskapen öppnas även mina funderingar kring den best som alla besläktade har inom sig. Hur mycket makt har den egentligen kan man på något sätt fördriva den eller utnyttja dess krafter utan att för den delen tappa kontrollen? Dessa frågor har aldrig riktigt fått klara svar och jag återvänder ofta till dem.
    När en av stadens besläktade beklagar sig på en besökande Gangrels kläder så får jag som tidsfördriv för mig att sponsra en ung och väldigt skicklig skräddare i staden. Snart slutar det med att alla besläktade i staden börjar fråga mig om vilka kläder som är inne.
    För några år sedan kom Salianna och hennes senaste avkomma till Calai på besök. Hon presenterade mig för Luc a’ Sebastien min blodsbroder som hon bestämt sig för att nu släppa fri, hon önskade att jag skulle hålla ett öga på honom vilket jag snabbt lovade att göra.
    När Luc föreslog en resa till Konstantinopel, en stad som Profeten ofta pratat om kontaktade jag en vägvisare som ofta fått springa med viktiga meddelande från mig till Salianna. Efter att fursten get mig tillstånd att lämna staden så begav vi oss iväg.


    Antal inlägg : 60
    Join date : 11-03-15
    Age : 32

    Sv: The Blessed and Damned

    Inlägg  Ralph i sön jul 31, 2011 9:51 pm

    Hej, nu har jag uppdaterat lite av vad och hur Luc tänker kring den rådande situationen.... Tänkte skriva mer vid tillfälle

    He always looked happy and was in the center of everyones attention. He hosted some of the most wanted gatherings for cainits in central europe at that time. But sometimes you could see something else in his eyes, a great and old sadness. It was heartbreaking really. I always wondered what secret burden he carried... -Exerpt from the diary of "Honeypaw" a Gangrel wanderer of some note.

    Sponsored content

    Sv: The Blessed and Damned

    Inlägg  Sponsored content

      Aktuell tid och datum: tis dec 11, 2018 4:10 pm