foxorder

Vill du reagera på det här meddelandet? Registrera dig för forumet med några klick eller logga in för att fortsätta.
foxorder

Detta är vår spelgrupp, det finns många spelgrupper men vår är bara vår!


5 posters

    Spelmöte 10 - Ur [26/12]

    lurräven
    lurräven
    Rävmästare!
    Rävmästare!


    Antal inlägg : 131
    Join date : 11-03-15
    Age : 37

    Spelmöte 10 - Ur [26/12] Empty Spelmöte 10 - Ur [26/12]

    Inlägg  lurräven tis dec 27, 2011 4:58 pm

    Här kan ni publicera sammanfattning och annat intressant, gärna ur er karaktärs synvinkel. Tankar och funderingar är välkomna.
    Lehtinen
    Lehtinen


    Antal inlägg : 53
    Join date : 11-03-15
    Age : 37
    Ort : K-town

    Spelmöte 10 - Ur [26/12] Empty Sv: Spelmöte 10 - Ur [26/12]

    Inlägg  Lehtinen tor dec 29, 2011 4:41 am

    Ur detta fäste oändlig kunskap så lång tid jag skulle kunna spendera här med dock jobbar både tiden och våra fiender i mot oss.
    Vi hamnar i en konfrontation med häxan Lamonas ena childe och en arabisk fältherre som visar enorma styrkor som vi alla såg ut nyfödda barn, jag från mitt hörn
    som jag inte vågar gå ifrån ser hur ser hur Luc och Fernoa med enorma viljestyrkor få ner den gudalika individ som ramlar ner till golvet i ett dammhög.
    Men det får inte Lamoas childe att ge upp utan hon anfaller Fernao som har henne i ett järngrepp mellan sina enorma klor som gå sliter av henne halsen och ännu en till dammhög på golvet bildas.
    Varför kunde det inte sluta i en civiliserad uppgörelse? Jag kanske skulle ha gjort mer för att stoppa det hela? Jag känner dock fortfarande att jag inte är mannen som ska vara framme och tala för oss jag håller mig bättre i backgrunden och övervakar, jag kanske ska förska mer att ta lite mer för mig?
    Mina tankar går framför allt till dom som stupade och deras älskade, och hoppas dom hittar sin väg hem till slut.

    Till slut får jag börja undersöka Ur detta paradis, oändligheter av kunskap framför mina fötter.
    Vackra blomma vad gör du här ute helt själv, är du här för att visa vägen för mig och mina kamrater?
    Georgios börjar bete sig konstig när jag inte orkar prata med nåt djur han har tagit över, kan väl prata som vanligt folk?
    Vi hittar kryptan som ska ha vart Janus sovplats bara blotta tanken att vandra i Janus fotspår ännu en gång till ger mig rysningar över hela kroppen
    men tyvärr så hittar vi inget som tillhörde Janus, utan hans vän Samiels vackra svärd och tre vackra juveler.
    Har vi kommit närmare alla svar vi har?
    Vi måste hitta en Salubri!
    Ralph
    Ralph
    Ralfaeron
    Ralfaeron


    Antal inlägg : 60
    Join date : 11-03-15
    Age : 37

    Spelmöte 10 - Ur [26/12] Empty Sv: Spelmöte 10 - Ur [26/12]

    Inlägg  Ralph fre dec 30, 2011 8:51 pm

    Resan till Baghdad gick relativt smärtfritt. Väl där fylls jag av en befriande känsla. Det var länge sedan jag slogs av så obekanta dofter och syner. Folket här beter sig mycket annorlunda mot det mer civiliserade europa. De för sig med ett gutturalt språk och behandlar sina kvinnor synnerligen strikt. Men som man säger, omväxling förnöjer även om dessa mörkhyade människor förefaller vara en smula främlingsfientliga.

    I Baghdad kommer den rådige Giorgios i kontakt med en av Sultanens tjänare som ska framföra våra önskemål om en audiens. I huset vi tilldelas likt fattig pöbel finner vi en tavla som tycks vara en avbild av vårt sällskap. Färdandes mot Ur... Ytterst skrämmande. Hur styrda är våra öden egentligen och av vem? Nåväl den arrogante Sultanen behagar inte ge oss audiens, så efter tre dagar bestämmer vi oss för att resa vidare. Synnerligen otrevligt att låta oss svälta på det där sättet efter den hårda resan genom öknen. Hur upptagen han än var är jag säker på att någon kunde ha meddelat oss att vi var välkomna att dricka hundarnas blod. I Baghdad finner också jag och Fernao La monas childs ekipage. William tycks rekrytera ihärdigt och befinner sig i Baghdad.

    På vägen mot Ur ser Giorgios i form av en kråka hur William med sällskap reser före oss. Vi bestämmer oss för att ta det säkra före det osäkra och reser runt dem. Vi kommer relativt snabbt till Ur och finner där magnifika ruiner samt en stor utgrävning. Vi hinner dock inte mer än att gömma hästarna innan vi blir överfallna av en skrämmande gast! Henry stiger modigt fram medan vi andra håller oss i bakgrunden. Henry frågar flera gånger den hotfulla vålnaden vem han är och om han behöver hjälp? Jag kan inte så mycket om vålnader men den här hade ett svärd i ena handen och såg inte ut att behöva hjälp, men det kanske är så man hälsar andar. Vålnaden verkade kunna befalla vinden och fick den att knuffa omkull Henry som föll likt en struts med huvudet ner i sanden. När jag såg hur vår mest ockult insiktsfulle individ flyga genom luften tänkte jag att det var dags att den lismande Levent skulle bevisa sitt värde. Detta gjorde han också med bravur genom sitt runbeklädda svärd och anden flydde fegt tillbaka ner i sanden eller så.

    Vi bestämmer gemensamt att spana på lägret och om vi blir upptäckta så löser vi det fredligt och försöker prata med dem. Henry tar täten men bestämmer sig för att nedgöra en hotfull mustaschprydd vakt. Det går dock inte så bra och vi ser genom buskarna hur han får ett slag med en fackla och springer snabbt därifrån. Larmet går och vakterna tjoar på sitt obekanta språk. Yalla Yalla! Fernao och Giorgios tycker i likhet med Henry att det är dags att göra livet surt för de stackars vakterna och använder sig av cainitisk magi för att skrämma allt folk halvt till vettet. Jag misstänker att många av lyckosökarna kommer få det tufft i Baghdad när de kommer tillbaka helt nedbrutna och förvirrade, mumlandes om gastar och spöken i Ur. Detta gör dock att vi obemärkt kan smyga oss ner till den stora utgrävningen.

    Väl där nere möts vi av tre individer; en pojkvasker, La Monas child Amalinda och en Ventrue herre vars namn jag glömt. Vi har en kort och hektisk diskussion. Hot slängs åt båda håll. Det tycks som om Ventruen har fått tillstånd av Sultanen att bedriva denna utgrävning men vägrar att tala om varför han är intresserad av Ur. Giorgios föreslår att vi ska påla de båda, ett ganska direkt sätt att agera på, men varken jag eller Fernao är särskilt svårövertalade. Henry går samtidigt omkring i sin egen värld och studerar väggarna. Amalinda förhäxar mig med min egen klans krafter... Känslan är mycket övertygande, kanske värt att lära sig i framtiden?

    Fernao gör det hela kort med sin magi och förblindar cainiterna. Amalinda håller tyst efter uppmaning av mig och Ventruen släpper loss en aura av majestätisk överhet som skulle kuva den mest ståndaktiga av cainiter. Henry försvinner hukandes ut samtidigt som Giorgios efter sin mordiska uppmaning krypande leder pojkvaskern ut ur rummet. Är det inte konstigt av den rådgivande Giorgios att uppmana till våldamma handlingar men sedan låta oss genomföra dåden. Måhanda vill inte den späda Giorgios smutsa ner sina händer?

    Jag rusar fram för att påla Ventruen men penetrerar knappt hans järnhårda hud. Inget kan dock stoppa den store Fernao som snabbt avslutar cainiternas o-liv med sina vassa klor medan jag kryper i stoftet och tillber Ventruens fötter. Suck, ännu en diplomatisk urartning.

    Vi bedriver våra egna utgrävningar i jakt på Janus viloplats och jag hittar snabbt en egen grav med ben och instrument. De andra har inte lika stor tur men Henry får en ingivelse och börjar helt sonika gräva på en anspråkslös plats. En kortare dispyt mellan Giorgios i form av en råtta och Henry utspelar sig. Giorgios har till sist insett Henrys ovilja av att vokabulärt förmedla sina ingivelser och protesterar högt mot malkavens oförmåga att kommunicera. Henry har dock fått en fantstisk vision och vi hittar snabbt viloplatsen. Väl där gräver vi fram två stenbäddar och finner ett fint salubri svärd samt 3 blåa juveler. Janus gemak är dock en besvikelse och hans förfallna svärd stoppas utan ceremoni i Fernaos påse.

    Ur var en spännande plats men samtidigt en besvikelse. Jag hade gärna stannat och utforskat mer, men överhängande fara från en eventuell inblandning av William, La Monas andra child och Sultanen gör att vi snabbt avreser...
    Georgios
    Georgios


    Antal inlägg : 17
    Join date : 11-10-04

    Spelmöte 10 - Ur [26/12] Empty Sv: Spelmöte 10 - Ur [26/12]

    Inlägg  Georgios sön jan 01, 2012 7:40 pm

    Gruppen anlände till Baghdad. I den lokal som de huserades i återfinns en målning som tycks visa oss utvalda Drömmens arvtagare, Sir Henry såg detta som ett tecken, då han stött på andra målningar som också sägs visa gruppens öde.
    Efter flera nätter i Baghdad hade gruppen inte fått audiens hos sultanen och gruppen bestämmede sig för att resa vidare mot Ur, efter att ha sinkat Lamonas barn William.

    Georgios, Luc, Henry och Fernao anländde till utgrävningarna vid Ur. Väl där blev de attackerade av en vålnad, som Lement med sitt trogna svärd jagar iväg.

    Henry rörde sig i dolt tillstånd vidare mot lägret och stöter på en vaktpost. Han försökte av någon anledning nedgöra mannen och blev istället iväg jagad av mannen och hans fackla. Henry sprang ut i mörkret. Varför valde Henry att göra så? Var det hans bitterhet och frustration som tog sig uttryck, påverkades han av besten eller var det andens närvaro som gjorde detta med honom? Beteendet var i vart fall inte likt Henry.

    Efter att mannen med facklan började påkalla omgivningens uppmärksamhet kom Georgios på en plan om hur den stora massan kunde hanteras utan att för stor skada skulle åsamkas någon. Georgios förklarade att han genom sin blotta närvaro kunde sätta skräck i människorna och Fernao erbjöd sig att bistå honom. Fernao skapade skrämmande ljud och syner och många av de dödliga drevs på flykten. I och med detta agerande förstod Georgios vad Fernao är för något, han är en av charlatanerna. Georgios fortsatte framåt tillfredsställd att en del av motståndarna försvunnit utan att något blod behövde spillas.

    Vid utgrävningarna stötte gruppen sedan på Daevala, en lokal Ventrue-lord, och Amalinda. Daevala berättade att han hade sultanens välsignelse för dessa utgrävningar och ville inte låta gruppen utföra efterforskningar på plats. Förolämpningar och hot utbytes mellan gruppen och de andra utforskarna, även Georgios var inblandad i detta. Efter en stund förmådde Georgios Luc och Fernao att försöka påla de båda motståndarna. Georgios förde den stackars undernärda tjänarpojken i säkerheten då striden började. Striden slutade med Daevalas och Amalindas död. Varför valde Georgios att attackera? Han önskade inte deras död, men så blev det ändå. Har hans strävan efter kunskap blivit ett verktyg för besten? Var det en oanat djuriskt beteende som Georgios anammat efter den omfattande tiden i djur? Då Georgios inte ser vad som sker tycks särskilt Fernao passa på att agera mer hänsynslöst och brutalt, detta är inte första gången. Luc uttryckte viss ånger efter det som skedde, Henry var tyst och Fernao ryckte mest på axlarna.

    Senare på kvällen tog gruppen del av vissa slutsatser från de tidigare utgrävningarna och lyckades också lokalisera Janus och Samiels kryptor. Strax innan vägen till kryptorna var klar tappade Georgios humöret på Henry. Förstår han inte att det är ansträngande att anta en djurs skepnad så ofta och hantera eftereffekterna av dem!? Georgios undrar varför Henry inte kan argumentera mer för sin sak snarare än bli tyst och surmulen. I kryptorna upptäcktes bland annat Samiels svärd och tre juveler, vilka gruppen tog om hand.

    Alla kom överens om att lämna Ur på grund av riskerna att möta sultanens, Williams och deras följeslagares vrede. Henry stannade kvar en tid för att undanröja spår efter oss och se vad han kunde lära sig av de andras ankomst. Georgios tog med sig den utmärglade pojken från platsen med hopp att ge honom ett värdigare liv någon annanstans.

    Henry berättade att han hade för avsikt att återvända till Konstantinopel för att närmare undersöka målningarnas ursprung. Han misstänker att det är Mikael som skapade dem. Gruppen kom överens om att träffas på Cypern, Dracons gamla boplats, för att sedan se vart deras öden skulle föra dem.
    Vindmusen
    Vindmusen


    Antal inlägg : 57
    Join date : 11-03-16

    Spelmöte 10 - Ur [26/12] Empty Fernaos Journal - Ur

    Inlägg  Vindmusen mån jan 02, 2012 7:48 am

    Ur, denna sägenomspunna stad hägrade bortom Baghdad. Baghdad staden fylld med exkrementer i form av de mörkaste morerna. Deras språk, en rappakalja för oss upplysa västerlänningar fyllde dagarna långa och slutade aldrig avta. Lyckligtvis behövde inte kotteriet tilldela alltför lång tid i denna stad, utan Luc och jag fann spår av William tämligen kvickt. Vi saboterade deras vagn, vilket troligen försinkade den många långa timmar. Tack vare detta mästerlige trick, som faktiskt var föreslaget av självaste (helige) Luc, lyckades vi resa till Ur utan att William var i närheten av att komma ifatt oss.

    Luc är ett mysterium för mig, ena stunden är han myndig och auktoritär, på gränsen till arrogant, speciellt tillsammans med vår Gregorius. Men plötsligt när han är själv med mig, så har han icke något emot att sätta käppar i hjulet hos folk och fä. Nog för att det var ett mindre pojkstreck, men inom honom anar jag en konflikt. En konflikt som uppenbarligen går åt fel håll. Kan det vara som så att han påverkas av Michaels blod? Kan det vara som så att han inte är sig själv. Under den tid vi har umgåtts har karlen trots allt gått från en högfärdig Toreador till att visa ett tydligt förakt för de som står honom emot. Han har uppenbarligen blivit mycket kyligare och mindre benägen att erkänna de så kallade synder vi kan göra. Sedan han drack av Michaels blod har han dock återigen börjat raljera om frihet och andra mänskliga ting. Nog för att jag förstår deras resonemang, men betyder det att jag, vi, måste lyda. Måste vi kontrolleras av andra eller är vi fria. Om vi nu måste lyda dessa kedjor som likt ormar slingrar sig runt våra kroppar, hur kan vi då med hedern i behåll emulera människorna. Vår blotta existens skymfar dem, de är trots allt vår föda och mycket mer kommer de aldrig att bli.

    Jag har alltid tagit för mig av vad världen har att erbjuda, just därför blev jag en förkämpe till den store Alfonso av Portugal. Ingen hade något emot hur jag agerade när jag var människa. Nu dock har spelplanen förändrats. Nästan ett sekel senare manar omgivningen mig att jag borde betänka mina beslut. Varför! Varför måste jag förändras till något annat än vad jag är. Är konsekvensen det eviga raseriet? Min älskade säger inget om min valda väg. Hon manar mig snarare vidare... Jag måste ändock erkänna att jag förlorat något de senaste decennierna. Jag saknar något inom mig som jag inte kan förklara... som om livet mig icke längre är lika kärt. Jag vet inte och jag kommer invänta min älskades uppvaknande för en konversation av denna kaliber. Jag kan inte tänka mig att underkasta mig Georgius råd. Det vore en skamfläck och att underkasta mig denna uppenbara galenskap. Nej, jag avvaktar och betraktar... Han kan få tala och argumentera, men jag kommer aldrig be om råd....

    Efter att kotteriet insett vilken svikare sultanen av Baghdad var, begav vi oss fort iväg mot legendariska Ur. När vi kom fram fick vi ännu en insikt i hur mycket intformation faktiskt är värt. Informationen som Henry utan skrupler gett till Lamona hade tydligen lönat sig, för Lamona vill säga. Vem vet vilka skatter kvinnan erhållit genom kotteriets välvilja, dessa skatter har hon icke delat med sig av. Oaktat detta var Ur en plats att beskåda med vördnad. Detta var en stad urålrdig som få och även den stad vår Janus och hans kamrater byggt sina viloplatser på. Frågan återstod alltså huruvida vi var försenade eller icke.

    Lyckligtvis visade det sig att de icke funnit deras viloplats utan endast grävt fram obetydliga skatter från de mänskliga. Vi fick dock återigen finna oss i att alla äro våra fiender. Den mäktiga Daevala av de noblas klan kastade en hemsk förmåga på oss efter att jag åkallat mina förfaders krafter, vilket förblindat våra fiender. En förmåga som fick oss alla att kräla i stoftet framför hans fötter. Jag erinrade dock min kärestas sista ord och reste mig kallt och mötte denna bests skepnad. En kort stund senare var hans aska på mina kläder och hans skepnad ett minne blott. Återstod endast en besvärjerska, en besvärjerska som jag önskade hålla vid liv. Mitt uppsåt till trots, valde hon att anfalla mig med sina diaboliska krafter och jag såg ingen annan utväg än att utmäta blod. Tyvärr var jag alltför oerfaren, så som seden är, vid mina krafter och jag slet av huvudet på henne. Ett dåd jag fortsätter att ångra... Hädanefter svär jag att kontrollera mina krafter så att jag inte fortsätter med alla dessa dödsfall... Nu har vi alltså Lamona att ta hand om, säkerligen även en uppretat William... Ingen beskyllde mig denna gång, stackars Luc hade tydligen blivit förförd av hennes krafter och var icke vid sina sinnes fulla bruk. De andra hade så som deras sed är, flytt... Var är mina forna vapenbröder? Varför är jag alltid ensam om att smutsa ner mina händer?

    Därefter fann vi icke Janus svärd, men jämväl hans vapenbroders, en Salubris. Svärdet skärseld var nu i mina händer och en känsla av lättnad spred sig genom mina lemmar! Jag skulle nu utan problem kunna blidka min älskades önskan. Det skulle dock inte dröja länge innan den högfärdige Luc åter var tillbaka. Han valde genom ett föga diplomatiskt tillvägagångssätt förklara för mig att svärdet var tillåtet i mina händer endast om jag likt en hund skulle komma ifall jag blev åkallad. Vem tror han att han är? Vem ger honom denna befogenhet? Om han önskar svärdet kan han som sina klanfränder utmana mig på en duell. Vi får se vem som vinner. Jag blidkade dock denna slyngel eftersom jag för närvarande icke har något intresse av att mista de upptåg dessa journaler givit oss. Men mitt ord räcker endast så långt... Det är även anmärkningsvärt att Luc icke nämnde något om de tre ädelstenarna vi fann, dessa var tydligen säkra hos de övriga i kotteriet, de erhöll icke en uppläxning... En antagonisering är tydlig och kommer att besvaras ifall det blir värre... Jag hoppas dock icke detta eftersom han är en av mina få vänner, men man kan inte behandla sin omgivning hur man vill.

    Inte bara jag möttes av irritation, även Henry fick sin beskärda del. Dels genom sitt plötsliga försvinnande i Konstantinopel och dels för sitt kyliga och värde lösa kommunicerande gentemot oss andra. Georgius som icke erfarit detta sociala handlikapp tidigare fick ett uppenbart raseri utbrott och kallade oss alla för idioter. Vi vet dock vem han menade och hans frustration var denna gång befogad. Stackars karl, han njuter sitt liv mer i ett djurs kropp än sin egen. Man kan fråga sig om han får kalla sig mänsklig när större delen av hans liv är i en djurkropp... I övrigt är mannen en källa till visdom och så länge vi icke diskuterar min eventuell best eller mitt beteende så finner jag Georgius trevlig. Jag räknar honom som en av mina få allierade i denna mörka värld, hoppas han dock inte sluter sig för de som icke delar hans övertygelser. I så fall ömkar jag honom.

    Henry var icke på sitt bästa humör, varken när vi reste till Ur eller när vi reste därifrån. Utan att delge oss andra information hade han också funnit tavlor som han påstår är Michaels... Besynnerligt hur denna karl prioriterar information till oss övriga... Han har dock sina ljusa stunder och än så länge anser jag honom en allierad i mörkret. Han borde dock spendera mer tid bland de ”levande” och mindre tid med andarna... Förhoppningsvis kommer han tala mer i framtiden, han har trots oändligheten på sig.

    Nu ämnar jag resa till Priscilla och se till så att hon blir allt vår mor kan önska sig. Jag saknar henne så...

    Fernao, 1205 e.kr.

    Sponsored content


    Spelmöte 10 - Ur [26/12] Empty Sv: Spelmöte 10 - Ur [26/12]

    Inlägg  Sponsored content


      Aktuell tid och datum: fre mar 29, 2024 9:34 am