foxorder

Detta är vår spelgrupp, det finns många spelgrupper men vår är bara vår!


    Fernaos downtime 6 - 1493-1789

    Dela
    avatar
    Vindmusen

    Antal inlägg : 57
    Join date : 11-03-16

    Fernaos downtime 6 - 1493-1789

    Inlägg  Vindmusen i tis jul 03, 2012 2:15 am

    Inledning

    Efter konventet i England är Fernao starkt avvaktande till de båda fraktionerna som uppstått. Camarillan tar självsvådligt över de områden de önskar till andras bekostnad. Att behöva lyda andra på grund av någon uppdiktad hierarki är inget som Fernao önskar. Det finns endast en som kan befalla vad hans nästa steg skall bli, Esmeralda.

    På grund av Vykos agerande är inte Fernao särskilt intresserad av att delta i deras fraktion. Måhända särskiljer de sig på ett tydligt sätt ifrån människor och Camarillan, men till vilket pris. De betedde sig mer som djur än högre varelser. Med detta i åtanke reser Fernao tillbaka till sin familjs högsäte och börjar smida planer på hur de skall kunna undvika att tvångsrekryteras i någon av fraktionerna och hur de skall skydda sig mot de nya makterna.

    De nästkommande decennierna befäster familjen sin position i Seville . Den undrevärlden hamnar i familjens händer och så småningom börjar det även ge resultat vad gäller de monetära tillgångarna. Familjen skapar flera nya högsäten omkring i Andalusien för disponering av familjens medlemmar. Så småningom hamnar Andalusiens undrevärld också i Fernaos kontroll. Efter mycket enträgen kamp om makten i Seville lyckas Fernao nedgöra fursten av Seville, Rúben Morci. Strax därefter utropas Sevilles domäner till ett fristående områnde och en fristat för de som icke önskar kämpa för de stridande fraktionerna

    Under denna tid blir det nya riket Spanien en världsmakt tack vare sina koloniseringen och Fernao kan icke motstå frestelsen att resa till nya världen. Där tar han del av de rikedomar som går att finna och befäster än mer sin familjs inflytande på den mänskliga världen. Han skapar också en smärre flotta av skepp i detta syfte och efter århundraden av längtan har Fernao äntligen ett flytande hem och lojala hejdukar.

    Med nya oanade resurser så kommer frågan upp om Georgius och Fernaos förbannelse. De båda bestämmer sig för att göra något åt saken. Under denna tid har Fernao lärt sig de österländska språken till den grad att han äntligen kan översätta den skriftrulle han så länge haft i sin ägo. Tyvärr visar det sig att det inte ger annat än gåtor när en översättning sker. Lyckligtvis vaknar Esmeralda upp efter många år av sömn och med hennes oundvikliga charm förför hon Fernao så att han inte kan annat än vara vid hennes sida. Utan att Fernao märker av sin egen dekadens och bokstavliga förfall (wanderlust) njuter han av hennes närvaro och gudomliga ambrosia. Efter veckor av njutning börjar Esmeralda planera för en längre sömn igen och Fernao får då hennes hjälp med skriftrullen. Det visar sig att den egentligen är en karta till ett tempel i marker inte ens hon har erfarit. Hon menar dock att klanfränderna med all säkerhet kommer känna till några landmärken som skriftrullen hänvisar till.
    Fernao bestämmer sig för att fara till Indien återigen och önskar ha med sig Tenora, men finner att hon inte varit närvarande de senaste veckorna. Han finner det märkligt, men förbereder ändock sin långa resa till Indien... Denna gång skall han ta den rätta vägen....


    Kains Dal

    Jag gick ombord på fartyget Reconquista med tunga steg. Än en gång skulle jag fara till främmande marker, än en gång utsätta mig för faror jag icke kan förutse. Den enda kompanjon som lojalt är vid min sida är Hayeels avkomma Manu. Med stora kliv skrittar han upp för gångplankan, med en misstänksam blick mot mina sjömän. Han gör ett utfall mot en av de yngre skeppsgossarna som blir alldeles kritvit i ansiktet. Jag ler i mjugg och märker pojken för fredagens kvällsmat. Mun har en särdeles nos för de veka och pojken skulle ändock aldrig klara många år som en sjömän i min tjänst. Jag ser mig över axeln en sista gång i förhoppningen att Tenora skall skönjas i hamnvimmlet, förgäves ser jag endast hennes anlete glimta förbi i en piga. Med en suck tar går jag mot kapten, ger honom en kort nickning och han börjar omedelbart bröla till männen. Inom kort far vi iväg med min nybyggda galjon. Vi färdas mot det heliga landet, mot Akko.
    Dagarna går så snabbt numera och innan jag vet ordet av har fredagen kommit. Manu gnäller förhoppningsfullt och jag öppnar min skuff, plockar upp den skräckslagna pojken. Jag ser djupt in i hans nötbruna ögon och viskar tyst. Pojken kan inte motstå de krafter jag blivit belönad med och han kan inte yppa ett ord, förrän jag tillåter det. Jag tar upp min dolk, håller den framför hans ögon och närmar mig hans arm. Ögonen följer febrilt min dolk och jag kan med förtjusning se hur de blir glasartade av förtvivlan. Eggen mötter hans hud och jag känner hans puls slå som en trumma. Ett snitt, och hans livsblod börjar flöda. Glupskt dricker jag utav den och känner en smak av fruktan som nyanserar denna trasiga pojkes existens. Innan han är helt tömd, backar jag och med en blick mot Mun, dör pojken under ett par väldiga käftar som längtat efter att få sätta tänderna i färskt kött...

    Esmeralda har ofta talat om Kains dal och efter sökande hade jag med all säkerhet funnit platsen där det forna eden sägs ha funnits. Där man aldrig törstade, där man fann frid och upplysning inom bestens väg. Mitt mål var dalen och finna mig själv och förkovra mig i mitt livs val, min älskades livsväg.
    Vi kom så småningom till Akko, där jag förlustade mig på en handelsfru som sökte spänning i vardagen. Därefter flög jag genom landskapen som så många gånger tidigare, men denna gång flög jag mot dalen i norr. Inom ett par dagar anlände jag till utkanterna, där jag återtog mänsklig form och vandrade in till denna sägenomspunna dal. Genast kände jag mina lemmar vibrera av en sedan länge glömd känsla av liv. Min best reagerade även den och slappnade av av lättnad. En frid spred sig genom min själ och jag medidterade i en lund såsom Georgius lärt mig och känslan av harmoni ökade. I ett par dagar mediterade jag i dalen och kände min övertytgelse till min livsväg cementerad...

    Jag återkom till Akko upplyst och nöjd. Till min förvåning såg jag ännu en galjon i hamnen, som flög Spaniens färger. Medan jag strapetserade Akkos gator för mitt nästa byte funderade jag på vad detta kunde innebära. Hade något hänt som begärde min uppmärksamhet? En doft av jasmin spred sig och jag fann kvinnan jag önskade för dagen. Denna gång önskade jag icke förföra utan min lystnad krävde jakt. Genom gator och torg förföljde jag henne. Hon bar en korg med frukt och var uppenbarligen på väg hem från marknaden. Hennes glimrande gråa ögon slog mig som avvikande för trakten och påminde mig om Konstantinopels fall. Hennes blick beundrade blomståndet och jag tog tillfället i akt, ett barn frammanades och för att inte krocka med barnet försökte kvinnan väja. Förgäves började hon falla och frukten spillde ut på gatan, min chans! Jag hjälpte henne upp och hjälpte henne med frukten....

    Jag gick ifrån kvinnans hus, slängde den blodiga näsduken på marken och vandrade till mitt skepp. Vid skeppet såg jag att en kvinna grälade med min kapten och en värme spred sig genom min döda kropp, kunde det vara så att hon var här? Jag tog mig kvickt fram till kaptenen som tystnade, kvinnan vände sig om och den bistra minen och de förmanande ögonen kunde inte dölja glädjen över att se mig. Hon omfamnade mig och bad om min förlåtelse.
    Tenora var återigen vid min sida och allt var väl....


    Botgöring

    Resan till Indien tog lång tid, men sällskapet var gott och vi stannade på vägen ett par gånger för att vidarebefordra Georgius korrespondens. Väl i Indien fann jag snart mina forna vapenbröder, som kvickt underrättades om min ambition. Klanen såg det som ett ädelt mål då Hun-jao In är en välkänd demon och att nedgöra honom vore en ynnest världen alltjämt skulle vara tacksam över.
    Med skriftrullens hjälp började vi våra undersökningar för att finna vägen templet jag anade att Hun-Jao vakade över. Förhoppningsvis skulle jag återigen finna ledtrådar till Golconda.
    Tenora var ofta vid min sida och hjälpte mig så gott hon kunde. Hon var som en frigörande fläkt och anpassade sig väl bland ravnos. I slutändan undrar jag inte om hon inte trollband dem med sin charm så att hon högaktades mer än mig...

    Efter månader av förberedelser hade vi tillräckligt med information för att färdas. Inledningsvis var jag emot att Tenora skulle slå följe in i okända marker med fienden omkring oss, men hon vägrade att hörsamma min önskan och vi for således tillsammans in i djungeln.
    Efter månader av vandring genom eländig terräng kom vi vår destination på spåren. Återigen vandrade jag i Saulots uråldriga fotspår. Kanske vandrade jag även i Janus spår...
    Då jag lärt mig språken i dessa regioner och jag utan problem kunde dölja mitt ursprung lyckades vi färdas utan större bekymmer. Jag var dock på min vakt mot Kue-jins då jag inte helt säkert kunde veta ifall de hade andra medel för att se igenom våra förklädnader. Men lyckan stod oss bi och vi klarade oss utan någon större konfrontation. Sannolikt för att vi hela tiden rörde på oss och därmed sällan lämnade några större spår som fick ortsborna att misstänka något.

    Till slut fann vi templet som skriftrullen talade om. Templet var enormt med hundratals rum, byggt på klipporna av ett berg och jag såg en strid ström av dödliga på vägarna in och ut ur templet. Min instinkt talade till mig och jag insåg att jag hamnat rätt. Märket Georgius och jag erhållit brände ihärdigt och jag visste att vi funnit Hun-Jao...
    Efter att jag satt Tenora i säkerhet påbörjade jag mitt korståg mot hedningarna, demonerna i öst. Jag lät den klara natten överskuggas av moln och templet omgärdas av en olycksbådande dimma från den närliggande floden... Ljusen som omgav vägarna dämpades aningen när jag påbörjade min färd ner till mitt ödes kamp.
    Jag hoppade upp till ett fönster och gick sakteligen in, sniffade i luften och kände genast en närvaro. Ett felsteg! De visst att jag var här, jag hoppade åt sidan och såg ur min ögonvrå hur klingan slog ned i fönsterkarmen. En kue-jin vände sig kvickt som en kobra mot mig för ytterligare ett hugg. Det var dock försent för honom och hans förvånade ögon stirrade på mig medan han föll ihop.

    Min färd mot templets inre var utan större duster tack vare min fömåga att så förvirring i fiendens led. Till slut fann jag den stora inre salen, mitt märke brann som om solen själv funnit min kropp och jag förberedde mig för den stundande striden. Jag närmade mig den stora porten som öppnades tillsynes av sig självt. I mitten av salen satt en man med benen i kors och i djup meditation. Ett svärd över benen och en enkel svart skrud.
    Hun-jao slog upp sina mörka ögon och stirrade mig rakt i ögonen. För en stund stod vi och värderade varandra. Han tog dock till orda och förmedlade att jag var väntad. Han hade känt min besudlande närvaro sedan länge. Äntligen skulle han få chansen att nedgöra mig som den farsot jag är för världen, jag och mitt släkte. Han var ändock imponerad över min styrka och överlevnadsinstinkt och ansåg det en ära att ha mig som fiende. Jag log med ett vargaflin och började vandra fram och tillbaka i förväntan på den strundande striden. Även jag var imponerad över hans kraft. Förra gången vi möttes var jag trots allt tvungen att fly även om jag den gången hade en frände att beskydda. Denna gång har jag dock inga hinder för vår strid och det var dags att ända hans förbannelse och styggelse han är.
    Hun-Jao tog sitt svärd och lät sin hand svepa över klingan, som började att lysa med solens kraft. Min best ville fly, men jag lät den dirigerade om den till stridslystnad och att fly vore vekt... Jag såg på Hun-Jao som hälsade striden kommen med sitt svärd att denna gång skulle vi mötas på lika villkor. Jag sträckte min hand mot skyn och en blixt slår ner i min näve för att med ett vrålande raseri förvandlas till ett svärd av pulserande lila-blått ljus. Hun-Jao tar ofrivilligt ett steg tillbaka men återhämtar sig snabbt. Vi möts med hisnande fart med våra klingor som får hela templet att skaka från de våldsamma krafter som frigörs. Vi slåss mot varandra en lång stund tills jag märker att hans hejdukar närmar sig bakifrån och jag omedelbart lurar dem med mina mäktiga illussioner. Det enda de bidrar med är att bli min föda för striden och några faller till och med för Hun-Jaos klinga, då han inte kan stoppa sin väldiga kraft i tid när vi duellerar. Med en signal avlägsnar de sig och vi får strida ensamma. Det är uppenbart för mig att jag kanske utkämpar min sista strid, men det är likväl troligt att jag dräper honom och vinner segern. Vi slåss tills det bara är någon timme kvar innan solen går upp och jag vet att han numera är defensiv av denna anledning. Jag måste göra ett sista försök för att överleva och befria Georgius och mig från förbannelsen Med mina sista krafter frammanar jag ett par glödgande klor på min vänster hand när vi återigen möts med klingorna. Jag tar chansen och försöker slita halsen av honom. Han lyckas väja för attacken, men endast i den mån att ett annat område blir träffat. Jag sliter av hans skin och även hans högra öga kommer med. Han vrålar av smärta och jag utför en coup de grace mot honom. Ett ljussken där han en gång stod och jag ser honom krypandes några hundra meter bort. Hans hejdukar omger honom beskyddande och jag inser att striden är oavgjord för denna gång. Innan jag lämnar templet känner jag hur en simpel jadestaty av Buddha kallar på mig. Som om den talar till min själva best, jag tar förundrat upp den och erhåller samma känsla av harmoni som i kains dal. Jag väljer att ta med mig statyn....

    Jag gömmer mig i jorden och slickar mina sår. Då jag inte vill låta Hun-jao överleva väljer jag att stanna kvar och skickar hem Tenora. Jag ber henne kalla på våra resurser, jag vet att Portugiserna är i området och om vi kan leda dem till Hun-Jao kanske vi kan nedgöra honom. Med övertalning gör kvinnan som jag ber och mitt gerilla krig mot kue-jin påbörjar. Jag vet vart Hun-jao hålls gömd och jag vet att det endast är han som kan möta mig på lika villkor. Jag har dock fördelen av att han är skadad och måste återhämta sig, detta tänker jag icke tillåta och jag anfaller ideligen hans hejdukar och gömplatser. Genom att använda en taktik jag lärde mig när jag var varg i norr lyckats jag få dem på språng söderut. Där jag förhoppningsvis kan leja portugisernas hjälp.
    Efter en tid måste jag upphöra med mina attacker då de fått förstärkning och jag endast är en helig krigare, utan stöd och utan vänner. Jag låter därför dem jaga mig, fortsatt söderut... Hun-jao har återhämtat sig och svurit att nedgöra mig om det så är det sista han gör.

    Till slut är jag på en stöd långt söderut, kallad Singapore. Året är 1613 och jag har nyligen varit i kontakt med Tenora. Hon har tagit med sig en mindre flotta för mitt ändamål. Jag ler inombords medan jag blickar mot fullmånen som lyser klart över staden som kanske kommer bli den store Fernao de Travides sista viloplats. Skeppen kommer bombardera staden på mitt kommando och jag beger mig ned till staden, till platsen där Hun-Jao är. Jag drar min klinga och dräper de första Kue-jin jag möter, medan jag kallar honom. Strax står vi på torget, återigen öga mot öga. Stadsborna flyr av skräck och jag ger honom en sista chans att kapitulera (inte uppriktigt menat). Han vägrar och jag låter ett ljussken sprida sig i skyn. Ljudet av åska slår runt omkring ön, hundratalet kanoner ljuder med sina mäktiga ljud och staden sjuder av explosioner och dödsskri. Bombarderingen av Singapore har påbörjat. Jag låter min illusion som står redo att möta hun-jao skratta i ett skadeglatt förakt, medan hans hejdukar och folk brinner, sprängs i spillror och dör omkring honom. Hun-Jao försöker rädda situationen men blir själv träffad av en kanonkula, varvid jag tar chansen.....

    Många mil, i en plats lång långt borta flämtar Georgius till när han känner en brännande smärta vid sitt bröst. Han sliter av skjortan och ser hur förbannelsen försvinner i ett glödgande ljus....

    Epilog

    Efter denna händelserika tid vänder Fernao tillbaka till Indien och blir prisad som en mäktig ravnos krigare och en förkämpe mot demonerna. Trots deras ihärdiga önskan om att han skall stanna väljer Fernao att resa tillbaka till Europa. Väl där nås han av glädjande besked om att familjen har utökats, och makten cementerats.

    Fernao ser till att familjen får starka handelsförbindelser till den nya världen och han håller ett öga mot de stridande fraktionerna så att de inte påverkar hans familj och domäner allt för mycket. Han förmedlar också sina nyfunna insikter till familjen och Esmeralda.

    Utmattad somnar Fernao vid Esmeraldas sida och vaknar inte upp förrän efter 50 år senare....
    Med tanke på den långa sömnen har han mycket att stå i för att inte vara helt utanför samhället och han återknyter med gamla fränder och sätter sig in i traktens politik och de nya människorna under hans familjs kontroll.....

      Aktuell tid och datum: ons okt 17, 2018 11:14 am