Spelmöte 1 - Calei till grottan [8/7-11]

Här kan ni publicera sammanfattning och annat intressant, gärna ur er karaktärs synvinkel. Tankar och funderingar är välkomna.

Mitt sällskap återvänder till det lokala värdshuset “halta gyltan” för att diskutera hur vi skall ta oss till vår slutdestination “Meine”. Det är här jag borde ha börjat inse hur komplicerad vår resa och vårt uppdrag skulle komma att bli. Ludvig insisterar nämligen att dels resa under dagen och dels i sin vagn. Jag försöker outtröttligt övertyga honom om det dåraktiga beslutet han har bestämt sig för, men det visar sig tyvärr att denne äldre (som borde veta bättre) är obeveklig. Det blir så illa att jag tar min springare och beger mig till destinationen vi valt innan mina vänner beger sig iväg med häst och vagn. Jag ber en stilla bön om att inget kommer att hända dem under dagen, det räcker trots allt med en enkel vakt för att döda dem allihop, eller rövare för den delen...

Efter detta olyckliga beslut och efter att vi har mötts upp igen, tar de sitt förnuft till fånga och väljer nattens skydd för resten av vår resa. Det skulle dock visa sig att inte ens natten kunde skydda oss emot dåligt hantverk.... Vagnen... Vagnen går självfallet sönder under resans gång och trots en tapper och innovativ lösning ifrån mig och kusken så behöver den fördömda rullande kistan ytterligare reperationer! Vi lyckas sent omsider åter bege oss ut på vägarna, denna gång utan större bekymmer, men det skulle visa sig att vi inte var de enda ute på dessa vägar.

Inte nog med att vår kusk försvunnit under resans gång och att vår vagn var i dåligt skick, vi skulle självfalllet stöta på underliga personer ute på vägarna som var snabbare än en häst, nu i eftertanke så är det inte orimligt att det var någon av de hemskheter vi senare skulle stöta på och som skulle göra Luc hungrigare än en nyfödd Caienit!

Någon dag innna vi skulle anlända till staden Meine hade jag funnit en grotta som passade väl för övernattning åt några ljuskygga individer. Jag såg min vana trogen till att våra spår in till grottan döljdes och att ingången inte skulle synas. Man vet trots aldrig vad som finns därute...
Vi gick alla och la oss för att sova i grottan. Men om vi trodde vi var säkra skulle vi strax bli varse om hur fel man kan ha.
Jag vaknade upp med en gnagande känsla av att vi inte var ensamma i grottan. Min första instinkt sa mig att det torde handla om ett djur som känt lukten av oss... I samma ögonblick slog det mig att vi borde lukta alltför “mänskliga” för att rovdjuren skulle snoka upp oss. Jag vände min blick mot grottöppningen och såg en mycket mänsklig varelse ta bort ris och grenar för att bringa sig tillträde till vårt gömsle. EN BANDIT! tänkte jag och funderade på hur jag skulle ta hand om probelemet. OM banditen såg oss skulle det bli komplicerat att omhänderta denne eftersom solen fortfarande sken... Jag insåg att jag skulle kunna göra en liten förändring och låta banditen tro att grottan var större än vad den i själva fallet var, dessutom för att ytterligare locka banditen i fällan valde jag att låta den se en väska med lite silver i. Oemotståndligt för en bandit tänkte jag och funderade på om jag skulle dela med mig av mumsbiten! Banditen visade sig vara ett fult flickebarn som jag kvickt omhändertog med ett rejält slag mot hjässan. Jag drack lite blod medan jag sparkade på övriga kumpaner i grottan för att delge dem min seger över detta enkla intellekt. Mystiskt nog var Ludvig den gamle den enda som verkade alert nog för att utföra några som helst handlingar och beslut. Luc ville sova och, tja... mycket kan inte förväntas av en lärd man som knappt satt sin fot utanför ett bibliotek...
Nåväl, Ludvig och jag korförhör kvinnan (jag spelar rollen som den elaka och Ludvig den goda, tyvärr utan större framgång då hon är är osedvanligt obstinat och fräck) och får reda på den horribla sannningen! Hon är sänd för att MÖRDA oss ALLA! Hon har fyra pålar som hon instruerats att trycka ner i våra hjärtan! Vilken hemsk kvinna! INte ett korn av godhet har hon kvar, hon vill endast döda och stjäla, antagligen under satans banér!
Jag tröttnar tillslut och vi binder henne så att hon inte kan fly och därefter väljer både Ludvig och jag att återgå till vår sömn... Utan att veta om det skulle denna olycksbådande dag inte sluta med endast vampyrjägare...
När vi vaknar upp ser jag till min förtvivlan att våra springare är försvunna och jag bestämmer mig tämligen kvickt för att spåra upp dem (El Diabl är trots allt en kär vän). Det tog emot hårt att se denne ädla varelse så grymt behandlad! Vartenda blodsdroppe var tömt och hans kalla ögon stirrade mig stint i ögonen... Vore jag en människa skulle jag ha fällt en tår, en tår av sorg och saknad... MEn icke, mitt väsen började viska inom mig, den började viska om vilka synder vi kunde utmäta över brottslingen för detta ohygglige brott. Jag behärksade mig och började spåra djurplågaren för att hämnas detta hemska dåd.... Mörkret svepte runt mig som en mor kring sitt barn och jag fick treva mig fram, känna mig fram för att spåra denna mördare. Det tog sin tid och efter en stund hörde jag ett vrål, mina vänner var angripna, troligen av samma hemska individ som mördade El Diabl. Jag började springa utav allt jag kunde för att rädda dem! Jag såg Luc vildsinnt svinga sitt svärd mot en angripare, Luc emottog några väldiga hugg från angiparens klor. Ludvig var påväg och försökte ta upp en sten medan ockultisten haltade fram i mörkret. Jag gjorde det enda rätta i en sådan situation och kastade mig emot den lömske angriparen med min handyxa och måttade några mäktiga klyv mot honom! Vår fiende visade sig dock vara starkare än vi alla kunde drömma om och han skrattade bara åt våra ynkliga stridstekniker. Luc visade då en sida som jag inte trodde jag någonsin skulle få se i en toreador, han valde nämligen att brotta ner vår fiende och bita honom. Ingen av oss andra var sena och valde strax samma metod för att nedgöra denna hemska best.... Ludvig hann dock kasta en väldig sten på mig så att jag blev alldeles omtumlad... Förhoppningsvis var detta endast oaktsamt och utan uppsåt... Men vem vet... Han är bra märklig ibland, ena stunden framstår han som en gigant bland giganter, för att lika snabbt bete sig som en simpel farmare med ett ynkligt hjärta till mod...

Nåväl vi nedgjorde besten och pålade honom gott, så att vi kan ta hand om honom senare, även detta skulle dock visa sig vara förhastat då det helt plötsligt dyker upp en tjock dimma som sent omsider väljer att materialisera sig som ytterligare en best. Denna nya individ som inte bara talar om för oss att vi är en måltid för honom, han väljer också att dräpa sin kumpan som uppenbarligen har misslyckats med sitt uppdrag (att döda oss)...

Jag lärde mig mycket under denna korta tid med mina nyfunna vänner och vår arbetsgivare. Vi har helt klart inte fått hela sanningen förtälda för oss och mina vänner visar upp sidor jag inte förväntar mig.... Det skulle dock visa sig att vi endast hade påbörjat vår resa till pandemonium!

Vad är det för brev jag fått i uppdrag att lämna? Måste vara väldigt viktigt då så mäktiga besläktade försöker stoppa oss med så direkta metoder.

Resan började dåligt. Fernao förstod inte att jag va tvungen att ta ordna lite saker i staden och därför ville åka först mot morgonen.
Efter det gick det sämre. Vagnen gick sönder och när vi lämnade in den för reperation så blev den sabboterad.
Efter det blev det värre. Vi tog skydd mot solen i en grotta men under dagen vaknade vi av att en flicka försökte ta sig in för att oskadliggöra oss. Vi hindrade henne och jag hade en intressant pratstund med henne under dagen. När natten börja komma blev vi överfallna av en bestialisk besläktad. Vi lyckades med nöd och näppe oskadliggöra honom också men innan vi han fråga ut han han så kom en annan besläktad och dräpte honom. Vi avlägsna oss snabbt från platsen och fortsatte våran resa mot Vienne

Vi har knappt kommit från våra långa resa till Konstantinopel, då vår ärade Furste Laroc behöver våran hjälp jag känner mig stolt då en så
stor individ som Furst Laroc litar på oss med ett sånt viktigt uppdrag att ett viktigt dokument till en av hans klans äldre vampyrer.
Målar en tavla på fyra individer stående över en kista med ett blått lysande klot, det är kanske nåt vi kommer möta på under våra resor framöver
best att hålla på nånting som kan liknas med det blå klotet kommer ha stor inverkan på vår framtid tror jag nog.

Efter lite tjafs i gruppen när vi ska resa och hur, jag förstår inte varför inte Ludvig och Luc lyssnar på Fernaos goda råd
hur man ska resa långt, då vi har rest långt med honom som våran guide och då var det inga problem, men till slut kommer vi iväg
och Fernao har rest i förväg på sin svarta springare.
För att vi ska möta upp med honom i nästa by, allting går bra men Ludvig har skaffat en väldigt lustig kusk i mina ögon.

Men dagarna efter va som taget ur en mardröm vagnen gick sönder ett antal gånger, det regnade vår kusk försvann under dagen också,
men tack vare Fernaos kunskaper om att överleva ute i naturen klara vi oss fram till en grotta för att ta skydd under dagen.
Under dagen händer det nåt som får mig att bli allt mer orolig om att resa som vampyr, vi blir överfallna ev en lite
flicka som inte kan vara mer än 16 år, Ludvig och Fernao som verkar var dom mest pigga i gruppen lyckas motså sin best att slumra in
sömn, övermanar flickan under dagen. Jag är skyldigt dessa två individer mitt liv.

När resten av gruppen vaknar till kvällen, får vi reda på att flickan hade fyra pålar på sig och att hon verkar ha fått dom av nån mystisk man.
Som enligt flickan är mycket mäktig, vi alla måste vara på vår vakt nu. Då alla våra hästar är bortrövade, vi alla gömmer oss i väntan på den mystiska mannen
men inte hjälper det då stakars Luc blir penetrerad i axel av en pil som kommer ut ur skogen.
Luc med sin övermänskliga snabbhet springer efter för att försvinna in i skogen. Ludvig springer efter honom, redan här känner jag av mina
begränsningar med ett skadat ben försöka springa för att hjälpa min vänner. Varje steg känns som att en spik går djupare in i benet.
Kommer fram till slut då jag ser mina vänner slås med vampyr jag ser fort att han är utav klan Gangrel,utan att tänka så mycket hoppar jag ut ur skuggorna
för att hjälpa mina vänner, försöker penetrera mannen med min värja men känner att min styrka inte är tillräcklig här heller då varje slag jag mottar mot honom bara flyger iväg från hans kropp. Men till slut lyckas min vänner få ner honom, och stackar Luc ha fått ett antal svåra skador från honom men han står fortfarande på sina ben.

Vi pålar mannen och lägger honom i grottan för att ta med honom till Calei på tillbaka vägen, men då kommer det fram en man ur dimmorna i grottan han verkar vara ännu farligare en mannen vi precis ha nedgjort, går fram till mannen och sliter av huvudet på honom och dricker hans blod. Jag känner på en gång att det här är våran överman gömmer mig i skuggorna men då händer nåt ganska oväntat då den mäktiga mannen framför oss, verkar krympa då Ludvig börjar se mer och mer som sin grandsire
då han försöker att överrumpla mannen med sina starka ord. Till slut får Fernao sitt sinne tillbaka och kastar sin fackla mot mannen då vi alla ser honom på mindre än en sekund förvandlas tillbaka till dimma för att sen försvinna.
Men mannens sista ord klingande i huvudet, ni är min födda.

Nu är jag verkligen rädd!