Hem
Downtime 4 – 1310-1405
1310-1319
Afrika & planer:
Fernao tar Georgius under sina vingar. Han viskar till honom att de minsann skall finna hans best om det så är det sista de gör. Även om de nu skulle misslyckas kommer Fernao alltid vara närvarande och tala om för Georgius vad han behöver göra för att leva i tiden.
Fernao pumpar för övrigt den kunnige Georgius på kunskap om myterna om frälsning, specifikt om Golconda.
Fernao påbörjar planerandet för flera expeditioner. En till Afrika för att finna de mystiska krafterna kallade Abombwe, så att Georgius kan ersätta sin best.
En annan expedition är att finna information om Golconda, baserat på allt Fernao får reda på genom Georgius, journalerna och den kunskap som Ludvig efterlämnade.
Fernao studerar sin sire för att utröna vad hon går för ”Path”, och börjar anpassa sig till denne.
Fernao vägrar acceptera att hans sire skulle ha några fel och hennes resonemang om att frälsningen ligger hos Janus, är Fernao tveksam till. Däremot är han övertygad om att hans väg är en av många och att det kan leda Fernao vidare. Fernao har trots allt insett att hans sire inte lever såsom hon säger. Detta skulle alltså kunna innebära problem för henne om den mänskliga vägen var den enda. Fernao söker således se till att hon kan finna frälsning på den ”path” hon är på nu.... Såvida det inte är en helt sjuk sådan...
Fernao kontaktar självfallet Luc om alla dessa planer och rådgör med honom om vad han tror är lämpliga åtgärder vad gäller Afrika och Golconda. Fernao vill också under denna tid vaka över Luc, tills han ser att Luc får ett ”återfall”, varvid Fernao kommer försöka pumpa även Luc på information han kanske endast har med sin andra personlighet.
Fernao kommer också göra allt vad han kan för att finna Ma´ri och han kommer försöka erhålla information om Baali. Anledningen till detta är att Ma´ri visat sig vara en en kapabel och dedikerad fiende till en dröm hon verkligen hatar. Trots att hennes plågoande är borta! Dessutom har hon valt att attackera Fernaos familj och vänner. Hon är ett hot som bör omhändertas. Georgius best är självfallet en anledning också.
1320-1329
En dysfunktionell familj:
Jag återvände efter många år i Afrikas mörka inre till herrgården. Väl där fann jag min älskade familj väntandes. Jag hade varit borta länge och det syntes på familjekonstellationen. De var trötta och jag anade en glimtar av stress från mina barn. Tenora var uppenbart glad att se mig när jag öppnade de gamla grindarna! Hon kastade sig i min famn och viskade ömma ord i mina öron. Jag kysste henne, medan jag tog henne under mina armar... Henne doft spred sig runt mig och jag kunde inte undvika att finna en åtrå till denna kvinna av under. Hon fick mig att erfara något som jag endast brukar känna när mitt inre blir tillfredsställt av att smaka på livet nektar från en särskilt unik och vacker kvinna. Något jag inte sett på nästan ett decennium, kanske var det abstinens som yttrade sig genom mina sinnen?
Jag vandrade uppför den vackra herrgården med de magnifika rosorna, var man än lät sin blick vandra. Blommorna var dock inte av samma lyster som jag mindes dem och jag anade även andra blessyrer på mitt vackra hem. Det enda stället på denna jord där jag stannat en längre tid...
Jag slog upp porten som det förväntas av en man och ropade på mina kära... Som en hind på flykt flög Juliana fram från vardagsrummet och kastade sig i min famn. Instinktivt fick jag återigen ett starkt begär och min enda tanke var att dricka av denna legendariska nymf. Hennes doft och varma kropp, fick mig att sjuda av åtrå och jag önskade inget hellre att får smaka på hennes unika blod än en gång. Medan jag var i färd att ge henne den kyss hon så förtjänade och få del av hennes liv, la jag märke till att Tenora stelnade, så som om hon vore under press, såväl som att Juliana var ovanligt blek. Trots hennes härkomst. Jag fuktade mina läppar, såg drömskt på hennes pulserande halsåder, men hejdade mig. Det var något som inte stämde, något var inte som det borde. Jag hejdade mig och backade ett steg för att få en överblick på mina kära. Tenora såg skräckslagen ut, Juliana såg ut att vara svag, en brist hon icke torde ha. En brist på energi från denna skogsnymf var något nytt. Min blick mötte Tenoras och jag såg en trötthet hos henne som inte funnits förut. Även hon såg ovanligt blek och svag ut. Javier kom fram och hälsade vänligt på mig. Det var noterbart att mannen åldrats sedan jag lämnade hushållet. Mannen hade mer grånad och djupare fåror. Även han såg svag ut i facklornas sken. Jag kavlade upp mina ärmar och snittade mina vrister med min dolk och lät dem smaka på min ambrosia, den ambrosia som håller dem vid liv. De drack djupt och tacksamt från mina armar. Lyckligtvis återfann de färgen och de såg båda mycket starkare ut.
Jag förde in dem i vardagsrummet och bad dem förtälja vad som stod på. Det de förtäljde, visade sig vara helt och hållet mitt fel. När jag lämnade dem för mina resor i Afrika, stannade de kvar vid herrgården. De lärde känna sin grandsire med glädje. Efter några månader valde dock Tenora att resa iväg för att personligen sköta familjens affärer i Aragon. Det visade sig nu att min sire inte varit så pass närvarande att hon kunde ge blod så pass ofta som mina ghouler behövde det och när Tenora kom tillbaka var de desperata. Tenora trodde ett kort ögonblick att de skulle anfalla henne, men de lyckades behärska sig och förklara för henne vad som stod på. Hon lät dem således dricka hennes blod. När min sire så småningom kommit tillbaka från sin resa, beklagade hon sig över det inträffade och hushållet återställdes till det vanliga. Omständigheterna skulle dock repeteras och till slut tog Tenora de båda under sina vingar. Men hon var själv inte en så skicklig jägare som jag utan var mycket selektiv för sina offer, ofta omfattade det längre tider för att erhålla blod. Detta tillsammans med hennes passion att gräva ner sig i arbete gjorde att hon med tiden blev svagare och behövde jaga oftare. Ett misstag gjordes vid en jakt och hon fick oönskad uppmärksamhet från kyrkan på sig vilket försvårade hushållets situation. Min sire kom dock så småningom tillbaka och återställde allt så som det borde vara. Därefter valde mina barn att resa till andra platser, för att inte hamna i likartade situationer.
Så småningom hade de återvänt, men deras kringflackade liv tärde på Tenora och mina barn fick det svårare och svårare att uppehålla en existens som inte tilldrog sig uppmärksamhet från kyrkan. Min sire isolerade sig långa perioder och var inte mycket till hjälp i dessa situationer. Hon gjorde också klart att Tenora måste visa att hon själv kunde bemästra situationen såsom hennes älskade så ofta gjorde. Tenora uppfyllde dessa önskningar, men hon var tvungen att försaka delar av hennes liv som hon älskade så högt. Affärerna hade börjat lida och jag kunde inte räkna med några ökningar den närmaste tiden.
När jag hört deras situation och alla de strapatser lät jag återigen ge Javier valet att bli mitt barn. Denna gång accepterade han, hans uppdrag som Priscillas besktyddare hade dessutom upphört då han inte kände till något som kan på lika villkor kämpa mot henne. Framför brasan lät jag tömma Javier på blod, därefter lät jag min ambrosia sprida sig genom hans vener och fylla honom med den så värdefulla gåvan av liv...
Jag lät förklara att jag aldrig igen skulle lämna dem utan medel och att det var mina misstag som orsakat dessa prövningar. Juliana skulle hädanefter färdas med mig och Tenora skulle få återgå till det hon hon så länge velat göra.
Därefter tog jag stegen mot min sires kammare. Jag kände hennes närvaro ju närmare jag gick. Med en subtil gest, frammanade jag min doft och lät den sprida sig till hennes gemak, för att låta henne veta att jag återvänt. Mitt väsen började reagera över hennes närvaro och jag kände hur jag blev varm. Min lust för denna kvinna, oavsett hur lång tid som går,är omättlig. Jag öppnade dubbellporten med mäktiga kliv och stirrade rakt in i denna sköna varelse.
Esmeralda satt med benen i kors på en kudde mitt i rummet. Hennes krafter lät rummet skiftra i färger som människorna aldrig skulle komma att skåda. Hennes ögonlock öppnades långsamt, med ett leende vackrare än solen såg hon mig djupt i ögonen. En lock föll ner på hennes bröst och mitt blod fullkomligt sjöd av begär. En kort förnimmelse av min syster var det enda som lät mig behålla behärskningen att se henne. Jag omfamnade henne och njöt av hennes doft och hennes lena mjuka hy. Jag viskade ömma ord till henne medan jag satte mig mitt emot henne. Hon blickade oskuldsfullt på mig, hon visste vad jag hört och väntade nu på min reaktion. Jag var tyst en lång stund medan jag insöp hennes väsen och formulerade mina tankar. Denna kvinna hade alltid fått mig att finna en ro jag aldrig annars kunde finna och efter en stund tog jag till orda.
Ett par timmar senare kom vi båda ut ur hennes gemak, jag hade återigen fått smaka på hennes nektar och vi hade förmedlat våra känslor på ett adekvat sätt. Därefter såg jag till att alla i familjen var medvetna om vad som gällde och hur vi skulle agera i framtiden. Jag förklarade också att detta inte skulle ha hänt ifall jag varit mer uppmärksam på min familjs känslor och åsikter. Jag presenterade även Javier, som hennes nya barnbarn.
Inviger Javier (1323)
Golconda letande
Chimerstry utveckling
1330-1339
Biografi av Janus och Michael skapas tillsammans med kotteriet.
Konvent med grabbarna – Alex siar om Ma´ri.
Sonderar Europa på path of the beast.
1340-1349
Reser iväg med Juliana och Tenora, till bland annat Afrika. Dels för att ta del av dess rikedomar och dels för att bejaka våra lustar. Några år senare reser vi tillbaka till Seville, varvid Julianna och Fernao efter några månader reser norrut till Skandinavien.
I Skandinavien finner vi en man vid namn Olaf, vilken visar sig vara en rejäl karlakarl. Vi jagar åtskilliga veckor med denna Olaf och han får även smaka på det heliga blodet. Han visar även prov på enastående styrka och blir aldrig en tjänare åt Fernao. Juliana fattar tycke för Olaf som inte bara visar sin styrka bland jaktmarkerna. Den sista tiden spenderar vi tillsammans i hans fädernegods. Olaf visar sig vara son till en respekterad storbonde i västra Sverige och vi lovar att så småningom besöka varandra återigen. Fernao ger honom en gåva, i form av en amulett, som skimrar i ”familjens” herrgårds emblem. Olaf kan visa upp den ifall han önskar besöka dem i framtiden.
1350-1359
Konvent med kotteriet. Vi tar upp våra respektive informationer om våra undersökningar.
Tar reda på mer om Ma´ris kontakter och umgänge, tillsammans med Luc.
Inviger Juliana (1357).
1360-1369
Indien:
Vi hade rest många månader för att komma till vår slutdestination, högplatån Deccar. Vår guide, som vi funnit i Persien enerverade mig till bristningsgränsen. Hans ständiga munväder slutade aldrig att ljuda. Aldrig fick jag lugn och ro. Min kamrat och vän sedan länge Georgius verkade dock uppskatta hans eviga samtal.
Men nu skulle det snart upphöra, vi skulle slippa honom och vi skulle kunna färdas utan att han visade oss vägen till den sägenomspunna platån. Vi anlände till en stad vars namn jag icke kan uttala, men som Georgius likt Hermes behärskade som om han vore född där. Inom ett par timmar hade vi lyckats erhålla härbärge och aningar om vart vi skulle vända oss härnäst. Vi betalade den glade araben hans sold och tackade honom för hans hjälp. Förhoppningsvis skulle detta vara sista gången vi någonsin såg honom, det skulle i varje fall inte vara mitt fel ifall han råkade ut för en olycka om så skulle ske i framtiden. Jag fuktade mina läppar medan jag såg hans vämjeliga rygg i rask takt vandra bort till bazaaren.
Georgius och jag spendare en tid i området för att säkerställa vår position och få oss att bli accepterade av cainiterna i området. De visade sig vara mycket misstänksamma till en början, men så småningom lyckades vi vinna deras gunst. De blev mycket intresserade av mig när jag talade om min härkomst och någon gång tyckte jag att jag hörde ett namn viskas i min omgivning, Marizhavashti Kali... De var dock uppenbart frågvisa vad gällde vår existens och hur vi levde denna, men de var artiga och tillmötesgående. De flesta vi mötte tillhörde min klan såsom man ryktesvägen hade hört. Det var dock en angenäm upplevelse att få tillbringa tid i samhällen där ens klan inte var en nackdel, utan snarare en fördel. Jag var en av dem, om ändock en märklig och vilsen medlem av klanen, åtminstone enligt dem.
Georgius och jag spenderade mycket tid bland dessa egendomliga cainiter och vi lärde oss mycket, trots våra skillnader och språkbarriärer. När Georgius inte var närvarande fick jag i vissa fall använda mig av mina medfödda animalistiska förmågor för att göra mig förstådd, vilket fungerade med de flesta. Även om det skapade en del humoristiska stunder oss emellan.
Jag fick så småningom veta att de kämpade ett heligt krig, värdigt en av mitt blod. Ett krig mot de onda demonerna som önskade förgöra oss från jordens yta. Detta krig var mycket viktigt och var antagligen orsaken till att vi i väst fortfarande kunde leva våra liv utan deras vetskap. Ravnos här, stoppade dem såsom vår skapare befallt oss för tusentals år sedan. Vår skapare som fortfarande levde någonstans i landet och som förväntade sig att vi tjänade vårt blod såsom han ämnat det. Jag kände i mitt inre hur deras ord påverkade mig, som den krigare jag är så kunde jag inte bli annat än imponerad över deras målmedvetenhet. Deras konster i stridskonsterna var också mycket imponerande. Jag sparrades en del med dessa män och kvinnor och erhöll en plats av respekt bland dem när det visade sig att jag kunde mäta mig bland deras främsta krigare.
Efter år av umgänge med dessa Ravnos hade Georgius och jag funnit det vi önskade och vi ämnade färdas norr mot ett heligt berg, som de kallade för Himalaya. Vi hade på starka indicer erhållit information om att Saulot antagligen hade färdats dit en gång för mycket länge sedan. Våra bekanta yppade också att det fanns mycket visdom som kunde vägleda oss genom våra liv. De var övertygade om att den kunskap jag önskade borde finnas där bland munkarna.
Georgius och jag färdades en tid norrut genom den okända och eländiga terrängen. Lyckligtvis är både han och jag erfarna i resandet genom okända territorier. Vi kompletterade varandra väl, genom våra specifika förmågor. Ifall vi inte fann människor, hade vi alltid tillgång till djur tack vare Georgius och jag och Hayeels stod för säkerheten och rutterna. I den mån vi behövde försvarade jag oss, även om detta hindrades genom att vi numera var så erfarna i hur man reser utan att få uppmärksamhet.
Så småningom började vi närma oss vår destination. Berget tornade upp sig som om det försökte nå självaste gud i himmelen. Munkarna som vi träffade, var till en början motvilliga att släppa in utbölingar, men jag lyckades övertyga dem att våra ändamål var ädla och att vi kunde tillföra kunskap de kanske själva hade användning för. Åtminstone så kunde vi bidra till templets välmående... Efter dessa hinder i vår väg började vi söka efter den visdom som vi ryktesvägen hade hört talas om.
Jag anade att munkarna själva bar på denna kunskap och förklädde mig i rollen som om jag var en av dem. Inom några dagar hade jag fullständigt övertygat ledaren för templet om mina avsikter att bli en av dem att han började tala snabbare än en hatad vägvisare. Jag slukade allt han sa och tog upp genom sina metaforer och lyckades imponera genom att genomskåda hans visdomsord för vad de faktiskt menade, trots metaforerna. Jag log inombords då jag insåg hur cynisk jag blivit med åren. Jag själv har vridit och vänt på sanningar så ofta och mycket att munkens dolda budskap var så uppenbara att han likaväl kunde ha skrivit ner en kort och koncis bok att läsas. Jag lät dock munken hållas, han började anförtro saker och ting med mig ju mer tiden gick och det tog inte lång tid innan jag var templets mest framstående lärjunge.
Efter en tid hade jag erhållit information från munkarna om att det fanns ett gemak i templet där endast ledaren hade tillgång till och att det där fanns skrifter som inte var ämnade för någon såvida man inte erhållit en vis grad av visdom. Denna visdom jag önskade, skulle jag oavsett hur framgångsrik jag var inte erhålla förrän efter många års mediterade och studier.
Detta gick inte för sig och jag började planera att ”mjuka” upp tempelledaren. Detta fick snarare motsatt effekt eftersom han började tala om att mitt största hinder i min strävan efter upplysning var att jag inte var tålmodig nog. Jag sprang genom livet och tittade aldrig tillbaka. Han nämnde också omständigheten att jag var rastlös och aldrig en längre tid kunde vistas på samma plats som att mitt innersta väsen inte var i balans och måste bemästras innan jag kunde erhålla kunskaperna som templets innersta krets tog del av.
I den stunden fick jag behärska min best, då jag kände dess tydliga vilja att krossa denna lilla man framför mig så att jag kunde erhålla det jag sökte efter och sedan färdas hem till min älskades. Som en ynnest från gud kom Georgius förbi, kanske såg han vad som höll på att ske, för han tog mig åt sidan och lät mig fokusera på något annat. När jag lugnat ner mig förtäljde han för mig det han funnit de senaste dagarna och att han hört intressanta rykten om att en särdeles beryktad individ var påväg till templet för en visit. Jag talade om för Georgius att jag trodde att en skrift fanns i det låsta gemaket, som troligen handlade om Saulot och hans visit vid just denna region. Förhoppningen är att jag skulle erhålla en möjlighet att ta del av denna skrift men att det enligt munkarna skulle ta många år att få denna ynnest. Jag förklarade därför att jag ämnade diskret bryta mig in... självfallet utan att skada någon. Georgius och jag kom överens om att ifall detta skulle ske så borde jag utföra detta precis innan vi färdas vidare.
Vi anade dock inte hur bråttom vi skulle få det och vad konsekvenserna skulle bli av vår visit i templet.
Ett par dagar senare visade templet en säregen febril verksamhet. Munkarna jäktade omkring i olika uppdrag. Efter en kortare förvirring fick vi veta att den store Hun-jao In skulle komma ikväll. De förberedde således hans ankomst. Mina ögon mötte min vise kamrat och utan ett ord hade vi båda kommit överens om att ett sådant tillfälle som idag inte skulle komma igen. Det var idag jag skulle undersöka skriften och se ifall vi kunde kopiera den eller kanske erhålla information om Saulot.
Det tog inte lång tid innan jag lyckats stjäla nyckeln in till gemaket och påbörjat mitt sökande i kammaren. Det var dock inte så enkelt som jag först hade trott att det skulle vara. Rummet var bokstavligen fyllt med allehanda ting och skrifter. Jag visste inte ens vart jag skulle böra leta...
I samma stund som jag insöp rummets attiraljer hörde jag den väldiga gonggongen ljuda i flera mäktiga dån. Ett ögonblick önskade jag en egen gonggong, men jag slog bort tanken och började leta efter vad jag sökte. Jag visste på ett ungefär hur den skulle se ut och vilka ord jag som märkte skriften.
I min iver att finna skriften, som jag hoppades skulle bli början till min älskades frälsning, fick mig att bli oförsiktig. Jag hörde röster precis utanför porten till gemaken och genom en reflexiv illusion frammanade lät jag få rummet att se ut som om det var tomt. Dörren öppnades och det jag såg lugnade inte ner mig. Tempelledaren såg kuvad och rädd ut bredvid den märkliga mannen som myndigt stod vid hans sida. Mannen hade långt svart hår som var knutet i en lång hästsvans. Han bar två besynnerliga svärd vid sina sidor. Hans mustasch var tunn och lång... Men det var något annat som fick hela min kropp att spänna sig, hans ögon skimrade i olika färger och han utstrålade en kraft jag inte kunde namnge. Mannen kunde endast vara Hun-jao, och han verkade inte backa undan. Jag anade att även han kände att något inte var som det skulle. Hans ögon sökte noggrann genom rummet, trots min illusion. Sedan gjorde han det ödesdigra beslutet att inte nöja sig med vad hans sinnen talade om för honom. Han klev in i rummet och gick sakteligen närmare. Instinktivt backade jag för att erhålla en bättre position ifall han skulle gå så långt att han gick igenom min illusion. Än idag ponerar jag över huruvida detta var lyckosamt eller en fullständig katastrof. När jag tog ett steg tillbaka snubblade jag över en Buddha staty och mina händer greppade tag i det närmaste de kunde finna, för att jag inte skulle ramla. Det enda jag lyckades med var att få tag på en röd tofs från en skriftrulle och upptäckten av min närvaro var ett faktum. Jag ramlade omkull med ett brak och lyckades få skriftrullen att hamna över mitt huvud. Med en smidig rörelse var jag återigen uppe på benen, samtidigt som jag lyckades upptäcka att skriftrullen jag nu höll i handen var den jag sökt efter. Hun-jao var dock inte lika nöjd att se mig och tilltalade mig på ett för mig främmande språk, han försökte till slut även på Hindu, medan han gick hotfullt närmare. Hun-jaos kropp började glöda som om han själv vore en kraftkälla och han drog sina svärd, vars ytor började även de glöda i en glödande skrift. Jag kände kraften från denna man och hans formidabla vapen, mitt inre skakade och vill helst av allt fly från honom. Men jag behärskade mig och förberedde mig för att försvara mig från denna man.
Snabb som en kobra gjorde Hun-jao ett utfall mot mig, båda visste vi att han endast testade mina färdigheter och jag undvek enkelt hans utfall. Jag fällde ut mina klor och blottade mina huggtänder, med en illusion försökte jag förvirra Hun-jao, men han visade inga tecken på att låta sig vilseledas. Återigen gjorde han ett utfall, denna gång var han mycket mer precis och lyckades tillfoga skada på min vänster arm. Jag kände hur bladet skar upp min skinn som om det vore smör och en brännande smärta spred sig i mina lemmar. Jag koncentrerade mig djupt och lät blodet förstärka min kropp för att möta denna formidabla motståndare. Om Georgius och jag skulle komma helskinnande härifrån, måste jag först överleva och ta honom härifrån. En plan utformades och jag började göra utfall och illusioner mot Hun-Jao. Medvetet lät jag honom tro att jag var av sämre kaliber än vad jag egentligen var kapabel till. Till sist erhöll jag det andrum jag så desperat behövde. Hun-jao underskattade mig och gjorde ett misstag, i detta misstag tog jag tillfället i akt och anföll honom med min fulla kraft. Jag lyckades riva upp hans bröstkorg och tillfoga rejäl smärta. Hun-jao vacklade instinktivt tillbaka och jag lyckades ta mig ut ur rummet, i jakt på min frände Georgius.
Jag lyckas dölja min närvaro efter att jag flytt från Hun-jao, men jag hör hur hans röst ljuder genom salarna. Troligen kommenderar han munkarna och de anhängare han hade med sig. När jag når rummet Georgius och jag delar får jag se en dyster syn. Personer som alla utstrålar en liknande närvaro som Hun-jao släpar ut Georgius från rummet. Den ena tar upp en ”stake” och riktar den mot min käre kamrats hjärta. Jag ser georgius förtvivlade anlete och med ett vrål, värdigt en enhärjar, flyger jag mot dessa underliga varelser och kastar iväg dem som om de vore maskar. Jag går hotfullt mot fienderna och beordrar Georgius att fly medan jag uppehåller dem här. Jag ser att han tvekar att lämna mig åt mitt öde, men jag ger honom en blick som låter all tvivel försvinna från hans sinne. Georgius börjar springa nedför templets trappor, i ambitionen att ta sig ut. Tyvärr hindras han raskt av än fler motståndare. Jag tar en av männen som tidigare försökte påla Georgius och kastar honom emot dessa nya deltagare av vår dödliga dans. Georgius börjar springa åt andra hållet och jag kan slappna av. Min vän är för stunden säker och jag kan släppa lös mina krafter utan att skada honom.
Hade jag varit människa så hade jag varit andfådd, synen som slår den som tittar omkring mig är makaber. Lemmar och innandömen från dessa varelser omger korridoren. De är tydligt inte mänskliga då de besitter krafter jag aldrig tidigare skådat. Deras kroppar verkar ruttna i i faslig fart, men de blir icke aska såsom vi i väst. Medan jag skådar mitt hantverk, inser jag att detta troligen är de fasansfulla Kue-Jin, demonerna som inget annat önskar än vår död. Vi har varit dåraktiga, självfallet skulle de upptäcka oss om vi så flagrant rör oss i deras domäner. De har nu funnit oss och de vet vad vi är. Inget kommer stoppa dem för att förgöra oss...
Jag börjar springa åt riktningen Georgius sprang och hör hur en uppståndelse sker framöver. Jag kommer in i en korridor och ser flera munkar peka uppåt en trappa. När de väl ser mig börjar de ropa högljutt och jag hör hur tyngre steg kommer från andra hållet. Jag springer mot munkarna för att ta mig uppför trappan där Georgius antagligen valt tillflyktsort. Men precis när jag föser undan en munk slungas en kraft emot mig som får mig att slungas mot väggen. Jag hör hur flera revben knäcks och väggen spricker av kraften... Hun-Jao stirrar in i mina ögon en bit därifrån, hans handflator är riktade mot mig som om han slungat något osynligt min väg. Flera av hans hejdukar står vid hans sida.
Jag inser att mitt liv är i fara och försöker frammana det legendariska vapnet som vår skapare gav oss, att slåss just mot dessa demoner. Men jag känner hur hungern slår tag om mitt väsen och jag går ner på knä av chocken. Den tidigare striden har tömt mina krafter. Instinktivt tar jag tag om en munk och sätter mina tänder i i honom, jag slukar hans livskraft såsom jag aldrig tidigare gjort förut. Hans kamrat skriker av fasa, när jag tar honom i min andra hand och tvingar hans arm mot mina läppar. Hun-Jao kastar sig emot mig med en väldig kraft, det är dock försent, jag parerar hans anfall med ett rödflammande svärd av ren kraft. Han slungas bort från mig av den väldiga kraften jag uppvisar. Hans kumpaner är dock strax där och måttar hugg mot mig, men de är endast flugor i min väg och båda faller på ett ögonblick. Jag möter Hun-Jaos blick, jag ser hans raseri, hans fanatiska ambition att förgöra mig för det odjur jag är. För stunden inser jag inte vad jag gjort....
Jag slungar mitt svärd mot Hun-Jao som undviker det vigt, med en smärre viljeansträngning är svärdet återigen i min hand och jag möter hans fruktansvärda kraft. Templet skakar av vår strid. Jag slungar iväg illusioner som skulle göra de främsta galna av ödebelastning. Facklorna flimrar, mörkret skymmer, orienteringen bryts, rummen blir upp och ner. Inget fungerar, Hun-Jao bara skakar på huvudet och fortsätter beslutsamt mot mig. Vår strid har fortsatt kämpas uppför trapporna, förhoppningsvis mot Georgius. På vägen måste jag flera gånger fånga munkar för att få nya krafter att möta Hun-Jao. Vår strid omfattar allt i sin väg och varken templet eller dess invånare klarar sig helskinnade... Väggarna rasar, pelarna slås till grus, tyger fattar eld och golvet raserar omkring oss. Två titaner utkämpar en legendarisk strid som troligen inte skett sen urminnes tider. Till slut har vi hamnat på toppen av templet och man ser berget torna upp sig bredvid oss. Lyckligtvis är Georgius där, dock är vår tillflyktsort mycket illa vald då inga vägar återstår. Hun-Jao ler skadeglatt och börjar utnyttja omständigheten att Georgius är närvarande. Jag erhåller flera dödliga skador, då jag måste skydda Georgius från detta monster. Jag inser snabbt att vi båda kommer dö om vi inte gör något snart. Med ett sista sving av mitt flammande svärd får jag Hun-Jao att hoppa undan, i denna stund tar jag Georgius i kragen, viskar att allt kommer bli bra, därefter hoppar jag nedför templet. Georgius skriker av fasa, medan jag lugnt sluter mina ögon och håller stenhår fast honom i mina armar. Jag låter styra vårt fall så att jag faller först och att Georgius kommer falla på mig. Med en smärta som inte går att beskriva känner jag hur bergets hårda yta knäcker min rygg och vi tumlar nedför bergets sluttningar. Så småningom stannar vår färd nedför berget. Jag är illa tilltygad, trots min övernaturliga motståndskraft och känner hur välkomnade det vore med att få sova... Georgius håller mig dock vaken och efter en stund känner jag den välbekanta smaken av djurblod....
En tid senare har vi lyckats ta oss ifrån berget och bort från våra nyfunna fiender. Lyckligtvis är vi båda helskinnade och jag lyckades även få med mig den heliga skriftrullen. Förhoppningsvis kommer vi att erhålla ovärderlig information ifrån den. Min vän och jag påbörjar vår långa färd hemåt, vad jag inte visste vid denna stund var att jag samtidigt lämnade en del av mig själv i Himalaya. En bit av min mänsklighet hade gått förlorad för evigt och det skulle visa sig när vi närmade oss Persien.
Georgius och jag hade vandrat i någon månad och hade till slut kommit till en stad där vi ämnade återhämta våra krafter. Vi gick skilda vägar för att finna föda på egen hand. Då jag behärskade arabiska var det inga problem att röra sig bland befolkningen. Det jag inte anade var att jag skulle bli upptäckt av en bekant. En bekant jag verkligen inte ville träffa igen. Vår vägvisare till Indien upptäckte mig och ropade ut mitt namn i bazaaren. Jag försökte först undvika honom och smita iväg, men han insisterade såsom hans natur verkar vara och fick tag på mig. Han började genast att pladdra oavbrutet, jag kände återigen hur jag behövde behärska mig. Varför skulle jag stå ut med denna vedervärdiga karl, varför kunde han inte bara försvinna. Jag började gå samtidigt som han pladdrade och mina tankar blev allt mörkare... Efter att jag försökt säga adjö, bestämde han sig för att ta in på samma härbärge som Georgius och jag. Mitt tålamod brast och min hand sköt ut och tog tag i hans hals. Jag lyfte upp mannen medan hans likt en padda gurglade och såg på mig med sina förvånade ögon. Jag började långsamt klämma hårdare och hårdare tills jag hörde det njutningsfulla ljudet av ett ”pop”.... Mannnen var död framför mina fötter och utan att dricka hans troligt äckliga blod, gick jag tillbaka till härbärget.... Jag var inte den jag en gång var för mycket länge sedan...
1370-1379
Path of the grey hunter:
Fernao spenderar mycket tid med sin sire och de utvecklar relationen dem emellan. Fernao börjar visa tecken på en oförmåga att kontrollera sin best. Den får mer utrymme och hans mänskliga sidor har börjat rämna. Esmeralda noterar detta och trots hennes uppmaningar om att han måste stå emot och istället försöka emulera människorna, så lyckas Fernao inte riktigt. Hans medkänsla till människorna och specifikt hans offer för måltider börjar råka illa ut.
Esmeralda inser att hon måste göra något för att inte förlora den man som skänker henne ett ljus i mörkret. Hon reser således iväg med Fernao och låter honom ta del av den visdom hon behärskar. Under många år låter hon bara Fernao tillbringa sin tid med henne. Hon börjar berätta om svunna tider då hon själv var tvungen att välja den väg som slutligen gav henne inre ro. En makt att behärska det som många Cainiter kallar besten. Det som i vår klan är vår frände, den som vi skall lära oss att leva tillsammans med, genom att dels bejaka dels bemästra detta väsen.
Genom fantastiska skapelser visar Esmeralda, Fernao om ett land av mystik och underliga ting, där hon som en ”ung” kvinna levde och verkade. Där hon en dag skulle finna gåvan de alla bär inom sig. Hon visade också de hemska ting som kom från öst och tvingade henne att sakteligen rämna. Tills en dag då hon var fann vägledning genom att vandra väst. Genom sina uppenbarelser visste hon att hennes frälsning låg västerut, bort från hennes klanfränder mäktiga tryck, bort från hennes skapare.
Hon vandrade länge och fann sig i ett barbariskt land kallat Gaul. Där fann hon också svaren på sina frågor, hur hon skulle finna harmoni. Hon lärde sig vad det var hennes instinkter talade om för henne, vilka gåvor hon erhållit och hur hon skulle bemästra dem till eget gagn. Efter många år hade hon äntligen funnit det hon alltid behövt, ro och frid. Hon kunde nu leva utan rädsla för att sova bort sitt liv eller att bli ett odjur utan sinne.
Fernao såg detta, och insöp vartenda ord hon valde med ett barns entusiasm. Han såg vad hon var, hon såg den frid och det liv han själv önskade. Han erhöll här och nu de svar han så länge frågat efter. Varför skall man lida, när man kan leva och njuta av sin existens. Det han så länge kämpat mot skulle han nu kunna leva med utan ånger, utan restriktioner.
Esmeralda var nöjd eftersom hon förhoppningsvis genom sin visdom förhindrade att Fernao skulle försvinna från hennes liv, såsom alla andra gjort. Hon skulle på detta sätt behålla det enda ljuset i sin existens... det hon inte anade var att det hon under dessa år, det hade hon inte känt på många tusen år och att detta var början på hennes frälsning... den frälsning hon trodde hon skulle erhålla genom att låta sitt child vandra efter Janus fotspår. Hon log förhoppningsfullt åt Fernaos löften om att frälsningen inte rimligtvis är förbehållen de som låter sig fjättras vid en existens som torde vara onaturlig. Han skulle finna denna så att hon fick frid om det så var det sista han gjorde.
1380-1389
Den heliga skriften översätts och vi erhåller information om Saulots tid i öst och då han snodde kunskapen från någon vis individ. Teologiska resonemang angående balans med besten verkar vara nyckeln i den fortsatta strävan att nå Golconda. Saulot valde dock att fortsätta nå en balans genom att bli så ”mänsklig (human?)” som möjligt. Resonemang förs dock om att detta endast är en väg för att nå slutmålet. Till sist tyder skriften på att det finns fler skrifter av denna kaliber och ger obskyra vägledningar om vart Saulot gick härnäst i sin ambition om att nå frälsning.
Anarker i Balkan, med Georgius!
1390-1405
Drar tillbaka till familjen och sprider min kunskap och kärlek.
Fördjupar sin kunskap i hur besten bör tyglas. Reser iväg med Esmeralda på hemliga upptåg...
Finner ytterligare en skrift tack vare översättningen. Den är dock skriven på ett språk som vi inte kan tyda i Europa, inte heller Esmeralda vet vad det är för språk. Jag erinrar dock att jag sett det förut, i ett särskilt tempel.[b]
1310-1319
Afrika & planer:
Fernao tar Georgius under sina vingar. Han viskar till honom att de minsann skall finna hans best om det så är det sista de gör. Även om de nu skulle misslyckas kommer Fernao alltid vara närvarande och tala om för Georgius vad han behöver göra för att leva i tiden.
Fernao pumpar för övrigt den kunnige Georgius på kunskap om myterna om frälsning, specifikt om Golconda.
Fernao påbörjar planerandet för flera expeditioner. En till Afrika för att finna de mystiska krafterna kallade Abombwe, så att Georgius kan ersätta sin best.
En annan expedition är att finna information om Golconda, baserat på allt Fernao får reda på genom Georgius, journalerna och den kunskap som Ludvig efterlämnade.
Fernao studerar sin sire för att utröna vad hon går för ”Path”, och börjar anpassa sig till denne.
Fernao vägrar acceptera att hans sire skulle ha några fel och hennes resonemang om att frälsningen ligger hos Janus, är Fernao tveksam till. Däremot är han övertygad om att hans väg är en av många och att det kan leda Fernao vidare. Fernao har trots allt insett att hans sire inte lever såsom hon säger. Detta skulle alltså kunna innebära problem för henne om den mänskliga vägen var den enda. Fernao söker således se till att hon kan finna frälsning på den ”path” hon är på nu.... Såvida det inte är en helt sjuk sådan...
Fernao kontaktar självfallet Luc om alla dessa planer och rådgör med honom om vad han tror är lämpliga åtgärder vad gäller Afrika och Golconda. Fernao vill också under denna tid vaka över Luc, tills han ser att Luc får ett ”återfall”, varvid Fernao kommer försöka pumpa även Luc på information han kanske endast har med sin andra personlighet.
Fernao kommer också göra allt vad han kan för att finna Ma´ri och han kommer försöka erhålla information om Baali. Anledningen till detta är att Ma´ri visat sig vara en en kapabel och dedikerad fiende till en dröm hon verkligen hatar. Trots att hennes plågoande är borta! Dessutom har hon valt att attackera Fernaos familj och vänner. Hon är ett hot som bör omhändertas. Georgius best är självfallet en anledning också.
1320-1329
En dysfunktionell familj:
Jag återvände efter många år i Afrikas mörka inre till herrgården. Väl där fann jag min älskade familj väntandes. Jag hade varit borta länge och det syntes på familjekonstellationen. De var trötta och jag anade en glimtar av stress från mina barn. Tenora var uppenbart glad att se mig när jag öppnade de gamla grindarna! Hon kastade sig i min famn och viskade ömma ord i mina öron. Jag kysste henne, medan jag tog henne under mina armar... Henne doft spred sig runt mig och jag kunde inte undvika att finna en åtrå till denna kvinna av under. Hon fick mig att erfara något som jag endast brukar känna när mitt inre blir tillfredsställt av att smaka på livet nektar från en särskilt unik och vacker kvinna. Något jag inte sett på nästan ett decennium, kanske var det abstinens som yttrade sig genom mina sinnen?
Jag vandrade uppför den vackra herrgården med de magnifika rosorna, var man än lät sin blick vandra. Blommorna var dock inte av samma lyster som jag mindes dem och jag anade även andra blessyrer på mitt vackra hem. Det enda stället på denna jord där jag stannat en längre tid...
Jag slog upp porten som det förväntas av en man och ropade på mina kära... Som en hind på flykt flög Juliana fram från vardagsrummet och kastade sig i min famn. Instinktivt fick jag återigen ett starkt begär och min enda tanke var att dricka av denna legendariska nymf. Hennes doft och varma kropp, fick mig att sjuda av åtrå och jag önskade inget hellre att får smaka på hennes unika blod än en gång. Medan jag var i färd att ge henne den kyss hon så förtjänade och få del av hennes liv, la jag märke till att Tenora stelnade, så som om hon vore under press, såväl som att Juliana var ovanligt blek. Trots hennes härkomst. Jag fuktade mina läppar, såg drömskt på hennes pulserande halsåder, men hejdade mig. Det var något som inte stämde, något var inte som det borde. Jag hejdade mig och backade ett steg för att få en överblick på mina kära. Tenora såg skräckslagen ut, Juliana såg ut att vara svag, en brist hon icke torde ha. En brist på energi från denna skogsnymf var något nytt. Min blick mötte Tenoras och jag såg en trötthet hos henne som inte funnits förut. Även hon såg ovanligt blek och svag ut. Javier kom fram och hälsade vänligt på mig. Det var noterbart att mannen åldrats sedan jag lämnade hushållet. Mannen hade mer grånad och djupare fåror. Även han såg svag ut i facklornas sken. Jag kavlade upp mina ärmar och snittade mina vrister med min dolk och lät dem smaka på min ambrosia, den ambrosia som håller dem vid liv. De drack djupt och tacksamt från mina armar. Lyckligtvis återfann de färgen och de såg båda mycket starkare ut.
Jag förde in dem i vardagsrummet och bad dem förtälja vad som stod på. Det de förtäljde, visade sig vara helt och hållet mitt fel. När jag lämnade dem för mina resor i Afrika, stannade de kvar vid herrgården. De lärde känna sin grandsire med glädje. Efter några månader valde dock Tenora att resa iväg för att personligen sköta familjens affärer i Aragon. Det visade sig nu att min sire inte varit så pass närvarande att hon kunde ge blod så pass ofta som mina ghouler behövde det och när Tenora kom tillbaka var de desperata. Tenora trodde ett kort ögonblick att de skulle anfalla henne, men de lyckades behärska sig och förklara för henne vad som stod på. Hon lät dem således dricka hennes blod. När min sire så småningom kommit tillbaka från sin resa, beklagade hon sig över det inträffade och hushållet återställdes till det vanliga. Omständigheterna skulle dock repeteras och till slut tog Tenora de båda under sina vingar. Men hon var själv inte en så skicklig jägare som jag utan var mycket selektiv för sina offer, ofta omfattade det längre tider för att erhålla blod. Detta tillsammans med hennes passion att gräva ner sig i arbete gjorde att hon med tiden blev svagare och behövde jaga oftare. Ett misstag gjordes vid en jakt och hon fick oönskad uppmärksamhet från kyrkan på sig vilket försvårade hushållets situation. Min sire kom dock så småningom tillbaka och återställde allt så som det borde vara. Därefter valde mina barn att resa till andra platser, för att inte hamna i likartade situationer.
Så småningom hade de återvänt, men deras kringflackade liv tärde på Tenora och mina barn fick det svårare och svårare att uppehålla en existens som inte tilldrog sig uppmärksamhet från kyrkan. Min sire isolerade sig långa perioder och var inte mycket till hjälp i dessa situationer. Hon gjorde också klart att Tenora måste visa att hon själv kunde bemästra situationen såsom hennes älskade så ofta gjorde. Tenora uppfyllde dessa önskningar, men hon var tvungen att försaka delar av hennes liv som hon älskade så högt. Affärerna hade börjat lida och jag kunde inte räkna med några ökningar den närmaste tiden.
När jag hört deras situation och alla de strapatser lät jag återigen ge Javier valet att bli mitt barn. Denna gång accepterade han, hans uppdrag som Priscillas besktyddare hade dessutom upphört då han inte kände till något som kan på lika villkor kämpa mot henne. Framför brasan lät jag tömma Javier på blod, därefter lät jag min ambrosia sprida sig genom hans vener och fylla honom med den så värdefulla gåvan av liv...
Jag lät förklara att jag aldrig igen skulle lämna dem utan medel och att det var mina misstag som orsakat dessa prövningar. Juliana skulle hädanefter färdas med mig och Tenora skulle få återgå till det hon hon så länge velat göra.
Därefter tog jag stegen mot min sires kammare. Jag kände hennes närvaro ju närmare jag gick. Med en subtil gest, frammanade jag min doft och lät den sprida sig till hennes gemak, för att låta henne veta att jag återvänt. Mitt väsen började reagera över hennes närvaro och jag kände hur jag blev varm. Min lust för denna kvinna, oavsett hur lång tid som går,är omättlig. Jag öppnade dubbellporten med mäktiga kliv och stirrade rakt in i denna sköna varelse.
Esmeralda satt med benen i kors på en kudde mitt i rummet. Hennes krafter lät rummet skiftra i färger som människorna aldrig skulle komma att skåda. Hennes ögonlock öppnades långsamt, med ett leende vackrare än solen såg hon mig djupt i ögonen. En lock föll ner på hennes bröst och mitt blod fullkomligt sjöd av begär. En kort förnimmelse av min syster var det enda som lät mig behålla behärskningen att se henne. Jag omfamnade henne och njöt av hennes doft och hennes lena mjuka hy. Jag viskade ömma ord till henne medan jag satte mig mitt emot henne. Hon blickade oskuldsfullt på mig, hon visste vad jag hört och väntade nu på min reaktion. Jag var tyst en lång stund medan jag insöp hennes väsen och formulerade mina tankar. Denna kvinna hade alltid fått mig att finna en ro jag aldrig annars kunde finna och efter en stund tog jag till orda.
Ett par timmar senare kom vi båda ut ur hennes gemak, jag hade återigen fått smaka på hennes nektar och vi hade förmedlat våra känslor på ett adekvat sätt. Därefter såg jag till att alla i familjen var medvetna om vad som gällde och hur vi skulle agera i framtiden. Jag förklarade också att detta inte skulle ha hänt ifall jag varit mer uppmärksam på min familjs känslor och åsikter. Jag presenterade även Javier, som hennes nya barnbarn.
Inviger Javier (1323)
Golconda letande
Chimerstry utveckling
1330-1339
Biografi av Janus och Michael skapas tillsammans med kotteriet.
Konvent med grabbarna – Alex siar om Ma´ri.
Sonderar Europa på path of the beast.
1340-1349
Reser iväg med Juliana och Tenora, till bland annat Afrika. Dels för att ta del av dess rikedomar och dels för att bejaka våra lustar. Några år senare reser vi tillbaka till Seville, varvid Julianna och Fernao efter några månader reser norrut till Skandinavien.
I Skandinavien finner vi en man vid namn Olaf, vilken visar sig vara en rejäl karlakarl. Vi jagar åtskilliga veckor med denna Olaf och han får även smaka på det heliga blodet. Han visar även prov på enastående styrka och blir aldrig en tjänare åt Fernao. Juliana fattar tycke för Olaf som inte bara visar sin styrka bland jaktmarkerna. Den sista tiden spenderar vi tillsammans i hans fädernegods. Olaf visar sig vara son till en respekterad storbonde i västra Sverige och vi lovar att så småningom besöka varandra återigen. Fernao ger honom en gåva, i form av en amulett, som skimrar i ”familjens” herrgårds emblem. Olaf kan visa upp den ifall han önskar besöka dem i framtiden.
1350-1359
Konvent med kotteriet. Vi tar upp våra respektive informationer om våra undersökningar.
Tar reda på mer om Ma´ris kontakter och umgänge, tillsammans med Luc.
Inviger Juliana (1357).
1360-1369
Indien:
Vi hade rest många månader för att komma till vår slutdestination, högplatån Deccar. Vår guide, som vi funnit i Persien enerverade mig till bristningsgränsen. Hans ständiga munväder slutade aldrig att ljuda. Aldrig fick jag lugn och ro. Min kamrat och vän sedan länge Georgius verkade dock uppskatta hans eviga samtal.
Men nu skulle det snart upphöra, vi skulle slippa honom och vi skulle kunna färdas utan att han visade oss vägen till den sägenomspunna platån. Vi anlände till en stad vars namn jag icke kan uttala, men som Georgius likt Hermes behärskade som om han vore född där. Inom ett par timmar hade vi lyckats erhålla härbärge och aningar om vart vi skulle vända oss härnäst. Vi betalade den glade araben hans sold och tackade honom för hans hjälp. Förhoppningsvis skulle detta vara sista gången vi någonsin såg honom, det skulle i varje fall inte vara mitt fel ifall han råkade ut för en olycka om så skulle ske i framtiden. Jag fuktade mina läppar medan jag såg hans vämjeliga rygg i rask takt vandra bort till bazaaren.
Georgius och jag spendare en tid i området för att säkerställa vår position och få oss att bli accepterade av cainiterna i området. De visade sig vara mycket misstänksamma till en början, men så småningom lyckades vi vinna deras gunst. De blev mycket intresserade av mig när jag talade om min härkomst och någon gång tyckte jag att jag hörde ett namn viskas i min omgivning, Marizhavashti Kali... De var dock uppenbart frågvisa vad gällde vår existens och hur vi levde denna, men de var artiga och tillmötesgående. De flesta vi mötte tillhörde min klan såsom man ryktesvägen hade hört. Det var dock en angenäm upplevelse att få tillbringa tid i samhällen där ens klan inte var en nackdel, utan snarare en fördel. Jag var en av dem, om ändock en märklig och vilsen medlem av klanen, åtminstone enligt dem.
Georgius och jag spenderade mycket tid bland dessa egendomliga cainiter och vi lärde oss mycket, trots våra skillnader och språkbarriärer. När Georgius inte var närvarande fick jag i vissa fall använda mig av mina medfödda animalistiska förmågor för att göra mig förstådd, vilket fungerade med de flesta. Även om det skapade en del humoristiska stunder oss emellan.
Jag fick så småningom veta att de kämpade ett heligt krig, värdigt en av mitt blod. Ett krig mot de onda demonerna som önskade förgöra oss från jordens yta. Detta krig var mycket viktigt och var antagligen orsaken till att vi i väst fortfarande kunde leva våra liv utan deras vetskap. Ravnos här, stoppade dem såsom vår skapare befallt oss för tusentals år sedan. Vår skapare som fortfarande levde någonstans i landet och som förväntade sig att vi tjänade vårt blod såsom han ämnat det. Jag kände i mitt inre hur deras ord påverkade mig, som den krigare jag är så kunde jag inte bli annat än imponerad över deras målmedvetenhet. Deras konster i stridskonsterna var också mycket imponerande. Jag sparrades en del med dessa män och kvinnor och erhöll en plats av respekt bland dem när det visade sig att jag kunde mäta mig bland deras främsta krigare.
Efter år av umgänge med dessa Ravnos hade Georgius och jag funnit det vi önskade och vi ämnade färdas norr mot ett heligt berg, som de kallade för Himalaya. Vi hade på starka indicer erhållit information om att Saulot antagligen hade färdats dit en gång för mycket länge sedan. Våra bekanta yppade också att det fanns mycket visdom som kunde vägleda oss genom våra liv. De var övertygade om att den kunskap jag önskade borde finnas där bland munkarna.
Georgius och jag färdades en tid norrut genom den okända och eländiga terrängen. Lyckligtvis är både han och jag erfarna i resandet genom okända territorier. Vi kompletterade varandra väl, genom våra specifika förmågor. Ifall vi inte fann människor, hade vi alltid tillgång till djur tack vare Georgius och jag och Hayeels stod för säkerheten och rutterna. I den mån vi behövde försvarade jag oss, även om detta hindrades genom att vi numera var så erfarna i hur man reser utan att få uppmärksamhet.
Så småningom började vi närma oss vår destination. Berget tornade upp sig som om det försökte nå självaste gud i himmelen. Munkarna som vi träffade, var till en början motvilliga att släppa in utbölingar, men jag lyckades övertyga dem att våra ändamål var ädla och att vi kunde tillföra kunskap de kanske själva hade användning för. Åtminstone så kunde vi bidra till templets välmående... Efter dessa hinder i vår väg började vi söka efter den visdom som vi ryktesvägen hade hört talas om.
Jag anade att munkarna själva bar på denna kunskap och förklädde mig i rollen som om jag var en av dem. Inom några dagar hade jag fullständigt övertygat ledaren för templet om mina avsikter att bli en av dem att han började tala snabbare än en hatad vägvisare. Jag slukade allt han sa och tog upp genom sina metaforer och lyckades imponera genom att genomskåda hans visdomsord för vad de faktiskt menade, trots metaforerna. Jag log inombords då jag insåg hur cynisk jag blivit med åren. Jag själv har vridit och vänt på sanningar så ofta och mycket att munkens dolda budskap var så uppenbara att han likaväl kunde ha skrivit ner en kort och koncis bok att läsas. Jag lät dock munken hållas, han började anförtro saker och ting med mig ju mer tiden gick och det tog inte lång tid innan jag var templets mest framstående lärjunge.
Efter en tid hade jag erhållit information från munkarna om att det fanns ett gemak i templet där endast ledaren hade tillgång till och att det där fanns skrifter som inte var ämnade för någon såvida man inte erhållit en vis grad av visdom. Denna visdom jag önskade, skulle jag oavsett hur framgångsrik jag var inte erhålla förrän efter många års mediterade och studier.
Detta gick inte för sig och jag började planera att ”mjuka” upp tempelledaren. Detta fick snarare motsatt effekt eftersom han började tala om att mitt största hinder i min strävan efter upplysning var att jag inte var tålmodig nog. Jag sprang genom livet och tittade aldrig tillbaka. Han nämnde också omständigheten att jag var rastlös och aldrig en längre tid kunde vistas på samma plats som att mitt innersta väsen inte var i balans och måste bemästras innan jag kunde erhålla kunskaperna som templets innersta krets tog del av.
I den stunden fick jag behärska min best, då jag kände dess tydliga vilja att krossa denna lilla man framför mig så att jag kunde erhålla det jag sökte efter och sedan färdas hem till min älskades. Som en ynnest från gud kom Georgius förbi, kanske såg han vad som höll på att ske, för han tog mig åt sidan och lät mig fokusera på något annat. När jag lugnat ner mig förtäljde han för mig det han funnit de senaste dagarna och att han hört intressanta rykten om att en särdeles beryktad individ var påväg till templet för en visit. Jag talade om för Georgius att jag trodde att en skrift fanns i det låsta gemaket, som troligen handlade om Saulot och hans visit vid just denna region. Förhoppningen är att jag skulle erhålla en möjlighet att ta del av denna skrift men att det enligt munkarna skulle ta många år att få denna ynnest. Jag förklarade därför att jag ämnade diskret bryta mig in... självfallet utan att skada någon. Georgius och jag kom överens om att ifall detta skulle ske så borde jag utföra detta precis innan vi färdas vidare.
Vi anade dock inte hur bråttom vi skulle få det och vad konsekvenserna skulle bli av vår visit i templet.
Ett par dagar senare visade templet en säregen febril verksamhet. Munkarna jäktade omkring i olika uppdrag. Efter en kortare förvirring fick vi veta att den store Hun-jao In skulle komma ikväll. De förberedde således hans ankomst. Mina ögon mötte min vise kamrat och utan ett ord hade vi båda kommit överens om att ett sådant tillfälle som idag inte skulle komma igen. Det var idag jag skulle undersöka skriften och se ifall vi kunde kopiera den eller kanske erhålla information om Saulot.
Det tog inte lång tid innan jag lyckats stjäla nyckeln in till gemaket och påbörjat mitt sökande i kammaren. Det var dock inte så enkelt som jag först hade trott att det skulle vara. Rummet var bokstavligen fyllt med allehanda ting och skrifter. Jag visste inte ens vart jag skulle böra leta...
I samma stund som jag insöp rummets attiraljer hörde jag den väldiga gonggongen ljuda i flera mäktiga dån. Ett ögonblick önskade jag en egen gonggong, men jag slog bort tanken och började leta efter vad jag sökte. Jag visste på ett ungefär hur den skulle se ut och vilka ord jag som märkte skriften.
I min iver att finna skriften, som jag hoppades skulle bli början till min älskades frälsning, fick mig att bli oförsiktig. Jag hörde röster precis utanför porten till gemaken och genom en reflexiv illusion frammanade lät jag få rummet att se ut som om det var tomt. Dörren öppnades och det jag såg lugnade inte ner mig. Tempelledaren såg kuvad och rädd ut bredvid den märkliga mannen som myndigt stod vid hans sida. Mannen hade långt svart hår som var knutet i en lång hästsvans. Han bar två besynnerliga svärd vid sina sidor. Hans mustasch var tunn och lång... Men det var något annat som fick hela min kropp att spänna sig, hans ögon skimrade i olika färger och han utstrålade en kraft jag inte kunde namnge. Mannen kunde endast vara Hun-jao, och han verkade inte backa undan. Jag anade att även han kände att något inte var som det skulle. Hans ögon sökte noggrann genom rummet, trots min illusion. Sedan gjorde han det ödesdigra beslutet att inte nöja sig med vad hans sinnen talade om för honom. Han klev in i rummet och gick sakteligen närmare. Instinktivt backade jag för att erhålla en bättre position ifall han skulle gå så långt att han gick igenom min illusion. Än idag ponerar jag över huruvida detta var lyckosamt eller en fullständig katastrof. När jag tog ett steg tillbaka snubblade jag över en Buddha staty och mina händer greppade tag i det närmaste de kunde finna, för att jag inte skulle ramla. Det enda jag lyckades med var att få tag på en röd tofs från en skriftrulle och upptäckten av min närvaro var ett faktum. Jag ramlade omkull med ett brak och lyckades få skriftrullen att hamna över mitt huvud. Med en smidig rörelse var jag återigen uppe på benen, samtidigt som jag lyckades upptäcka att skriftrullen jag nu höll i handen var den jag sökt efter. Hun-jao var dock inte lika nöjd att se mig och tilltalade mig på ett för mig främmande språk, han försökte till slut även på Hindu, medan han gick hotfullt närmare. Hun-jaos kropp började glöda som om han själv vore en kraftkälla och han drog sina svärd, vars ytor började även de glöda i en glödande skrift. Jag kände kraften från denna man och hans formidabla vapen, mitt inre skakade och vill helst av allt fly från honom. Men jag behärskade mig och förberedde mig för att försvara mig från denna man.
Snabb som en kobra gjorde Hun-jao ett utfall mot mig, båda visste vi att han endast testade mina färdigheter och jag undvek enkelt hans utfall. Jag fällde ut mina klor och blottade mina huggtänder, med en illusion försökte jag förvirra Hun-jao, men han visade inga tecken på att låta sig vilseledas. Återigen gjorde han ett utfall, denna gång var han mycket mer precis och lyckades tillfoga skada på min vänster arm. Jag kände hur bladet skar upp min skinn som om det vore smör och en brännande smärta spred sig i mina lemmar. Jag koncentrerade mig djupt och lät blodet förstärka min kropp för att möta denna formidabla motståndare. Om Georgius och jag skulle komma helskinnande härifrån, måste jag först överleva och ta honom härifrån. En plan utformades och jag började göra utfall och illusioner mot Hun-Jao. Medvetet lät jag honom tro att jag var av sämre kaliber än vad jag egentligen var kapabel till. Till sist erhöll jag det andrum jag så desperat behövde. Hun-jao underskattade mig och gjorde ett misstag, i detta misstag tog jag tillfället i akt och anföll honom med min fulla kraft. Jag lyckades riva upp hans bröstkorg och tillfoga rejäl smärta. Hun-jao vacklade instinktivt tillbaka och jag lyckades ta mig ut ur rummet, i jakt på min frände Georgius.
Jag lyckas dölja min närvaro efter att jag flytt från Hun-jao, men jag hör hur hans röst ljuder genom salarna. Troligen kommenderar han munkarna och de anhängare han hade med sig. När jag når rummet Georgius och jag delar får jag se en dyster syn. Personer som alla utstrålar en liknande närvaro som Hun-jao släpar ut Georgius från rummet. Den ena tar upp en ”stake” och riktar den mot min käre kamrats hjärta. Jag ser georgius förtvivlade anlete och med ett vrål, värdigt en enhärjar, flyger jag mot dessa underliga varelser och kastar iväg dem som om de vore maskar. Jag går hotfullt mot fienderna och beordrar Georgius att fly medan jag uppehåller dem här. Jag ser att han tvekar att lämna mig åt mitt öde, men jag ger honom en blick som låter all tvivel försvinna från hans sinne. Georgius börjar springa nedför templets trappor, i ambitionen att ta sig ut. Tyvärr hindras han raskt av än fler motståndare. Jag tar en av männen som tidigare försökte påla Georgius och kastar honom emot dessa nya deltagare av vår dödliga dans. Georgius börjar springa åt andra hållet och jag kan slappna av. Min vän är för stunden säker och jag kan släppa lös mina krafter utan att skada honom.
Hade jag varit människa så hade jag varit andfådd, synen som slår den som tittar omkring mig är makaber. Lemmar och innandömen från dessa varelser omger korridoren. De är tydligt inte mänskliga då de besitter krafter jag aldrig tidigare skådat. Deras kroppar verkar ruttna i i faslig fart, men de blir icke aska såsom vi i väst. Medan jag skådar mitt hantverk, inser jag att detta troligen är de fasansfulla Kue-Jin, demonerna som inget annat önskar än vår död. Vi har varit dåraktiga, självfallet skulle de upptäcka oss om vi så flagrant rör oss i deras domäner. De har nu funnit oss och de vet vad vi är. Inget kommer stoppa dem för att förgöra oss...
Jag börjar springa åt riktningen Georgius sprang och hör hur en uppståndelse sker framöver. Jag kommer in i en korridor och ser flera munkar peka uppåt en trappa. När de väl ser mig börjar de ropa högljutt och jag hör hur tyngre steg kommer från andra hållet. Jag springer mot munkarna för att ta mig uppför trappan där Georgius antagligen valt tillflyktsort. Men precis när jag föser undan en munk slungas en kraft emot mig som får mig att slungas mot väggen. Jag hör hur flera revben knäcks och väggen spricker av kraften... Hun-Jao stirrar in i mina ögon en bit därifrån, hans handflator är riktade mot mig som om han slungat något osynligt min väg. Flera av hans hejdukar står vid hans sida.
Jag inser att mitt liv är i fara och försöker frammana det legendariska vapnet som vår skapare gav oss, att slåss just mot dessa demoner. Men jag känner hur hungern slår tag om mitt väsen och jag går ner på knä av chocken. Den tidigare striden har tömt mina krafter. Instinktivt tar jag tag om en munk och sätter mina tänder i i honom, jag slukar hans livskraft såsom jag aldrig tidigare gjort förut. Hans kamrat skriker av fasa, när jag tar honom i min andra hand och tvingar hans arm mot mina läppar. Hun-Jao kastar sig emot mig med en väldig kraft, det är dock försent, jag parerar hans anfall med ett rödflammande svärd av ren kraft. Han slungas bort från mig av den väldiga kraften jag uppvisar. Hans kumpaner är dock strax där och måttar hugg mot mig, men de är endast flugor i min väg och båda faller på ett ögonblick. Jag möter Hun-Jaos blick, jag ser hans raseri, hans fanatiska ambition att förgöra mig för det odjur jag är. För stunden inser jag inte vad jag gjort....
Jag slungar mitt svärd mot Hun-Jao som undviker det vigt, med en smärre viljeansträngning är svärdet återigen i min hand och jag möter hans fruktansvärda kraft. Templet skakar av vår strid. Jag slungar iväg illusioner som skulle göra de främsta galna av ödebelastning. Facklorna flimrar, mörkret skymmer, orienteringen bryts, rummen blir upp och ner. Inget fungerar, Hun-Jao bara skakar på huvudet och fortsätter beslutsamt mot mig. Vår strid har fortsatt kämpas uppför trapporna, förhoppningsvis mot Georgius. På vägen måste jag flera gånger fånga munkar för att få nya krafter att möta Hun-Jao. Vår strid omfattar allt i sin väg och varken templet eller dess invånare klarar sig helskinnade... Väggarna rasar, pelarna slås till grus, tyger fattar eld och golvet raserar omkring oss. Två titaner utkämpar en legendarisk strid som troligen inte skett sen urminnes tider. Till slut har vi hamnat på toppen av templet och man ser berget torna upp sig bredvid oss. Lyckligtvis är Georgius där, dock är vår tillflyktsort mycket illa vald då inga vägar återstår. Hun-Jao ler skadeglatt och börjar utnyttja omständigheten att Georgius är närvarande. Jag erhåller flera dödliga skador, då jag måste skydda Georgius från detta monster. Jag inser snabbt att vi båda kommer dö om vi inte gör något snart. Med ett sista sving av mitt flammande svärd får jag Hun-Jao att hoppa undan, i denna stund tar jag Georgius i kragen, viskar att allt kommer bli bra, därefter hoppar jag nedför templet. Georgius skriker av fasa, medan jag lugnt sluter mina ögon och håller stenhår fast honom i mina armar. Jag låter styra vårt fall så att jag faller först och att Georgius kommer falla på mig. Med en smärta som inte går att beskriva känner jag hur bergets hårda yta knäcker min rygg och vi tumlar nedför bergets sluttningar. Så småningom stannar vår färd nedför berget. Jag är illa tilltygad, trots min övernaturliga motståndskraft och känner hur välkomnade det vore med att få sova... Georgius håller mig dock vaken och efter en stund känner jag den välbekanta smaken av djurblod....
En tid senare har vi lyckats ta oss ifrån berget och bort från våra nyfunna fiender. Lyckligtvis är vi båda helskinnade och jag lyckades även få med mig den heliga skriftrullen. Förhoppningsvis kommer vi att erhålla ovärderlig information ifrån den. Min vän och jag påbörjar vår långa färd hemåt, vad jag inte visste vid denna stund var att jag samtidigt lämnade en del av mig själv i Himalaya. En bit av min mänsklighet hade gått förlorad för evigt och det skulle visa sig när vi närmade oss Persien.
Georgius och jag hade vandrat i någon månad och hade till slut kommit till en stad där vi ämnade återhämta våra krafter. Vi gick skilda vägar för att finna föda på egen hand. Då jag behärskade arabiska var det inga problem att röra sig bland befolkningen. Det jag inte anade var att jag skulle bli upptäckt av en bekant. En bekant jag verkligen inte ville träffa igen. Vår vägvisare till Indien upptäckte mig och ropade ut mitt namn i bazaaren. Jag försökte först undvika honom och smita iväg, men han insisterade såsom hans natur verkar vara och fick tag på mig. Han började genast att pladdra oavbrutet, jag kände återigen hur jag behövde behärska mig. Varför skulle jag stå ut med denna vedervärdiga karl, varför kunde han inte bara försvinna. Jag började gå samtidigt som han pladdrade och mina tankar blev allt mörkare... Efter att jag försökt säga adjö, bestämde han sig för att ta in på samma härbärge som Georgius och jag. Mitt tålamod brast och min hand sköt ut och tog tag i hans hals. Jag lyfte upp mannen medan hans likt en padda gurglade och såg på mig med sina förvånade ögon. Jag började långsamt klämma hårdare och hårdare tills jag hörde det njutningsfulla ljudet av ett ”pop”.... Mannnen var död framför mina fötter och utan att dricka hans troligt äckliga blod, gick jag tillbaka till härbärget.... Jag var inte den jag en gång var för mycket länge sedan...
1370-1379
Path of the grey hunter:
Fernao spenderar mycket tid med sin sire och de utvecklar relationen dem emellan. Fernao börjar visa tecken på en oförmåga att kontrollera sin best. Den får mer utrymme och hans mänskliga sidor har börjat rämna. Esmeralda noterar detta och trots hennes uppmaningar om att han måste stå emot och istället försöka emulera människorna, så lyckas Fernao inte riktigt. Hans medkänsla till människorna och specifikt hans offer för måltider börjar råka illa ut.
Esmeralda inser att hon måste göra något för att inte förlora den man som skänker henne ett ljus i mörkret. Hon reser således iväg med Fernao och låter honom ta del av den visdom hon behärskar. Under många år låter hon bara Fernao tillbringa sin tid med henne. Hon börjar berätta om svunna tider då hon själv var tvungen att välja den väg som slutligen gav henne inre ro. En makt att behärska det som många Cainiter kallar besten. Det som i vår klan är vår frände, den som vi skall lära oss att leva tillsammans med, genom att dels bejaka dels bemästra detta väsen.
Genom fantastiska skapelser visar Esmeralda, Fernao om ett land av mystik och underliga ting, där hon som en ”ung” kvinna levde och verkade. Där hon en dag skulle finna gåvan de alla bär inom sig. Hon visade också de hemska ting som kom från öst och tvingade henne att sakteligen rämna. Tills en dag då hon var fann vägledning genom att vandra väst. Genom sina uppenbarelser visste hon att hennes frälsning låg västerut, bort från hennes klanfränder mäktiga tryck, bort från hennes skapare.
Hon vandrade länge och fann sig i ett barbariskt land kallat Gaul. Där fann hon också svaren på sina frågor, hur hon skulle finna harmoni. Hon lärde sig vad det var hennes instinkter talade om för henne, vilka gåvor hon erhållit och hur hon skulle bemästra dem till eget gagn. Efter många år hade hon äntligen funnit det hon alltid behövt, ro och frid. Hon kunde nu leva utan rädsla för att sova bort sitt liv eller att bli ett odjur utan sinne.
Fernao såg detta, och insöp vartenda ord hon valde med ett barns entusiasm. Han såg vad hon var, hon såg den frid och det liv han själv önskade. Han erhöll här och nu de svar han så länge frågat efter. Varför skall man lida, när man kan leva och njuta av sin existens. Det han så länge kämpat mot skulle han nu kunna leva med utan ånger, utan restriktioner.
Esmeralda var nöjd eftersom hon förhoppningsvis genom sin visdom förhindrade att Fernao skulle försvinna från hennes liv, såsom alla andra gjort. Hon skulle på detta sätt behålla det enda ljuset i sin existens... det hon inte anade var att det hon under dessa år, det hade hon inte känt på många tusen år och att detta var början på hennes frälsning... den frälsning hon trodde hon skulle erhålla genom att låta sitt child vandra efter Janus fotspår. Hon log förhoppningsfullt åt Fernaos löften om att frälsningen inte rimligtvis är förbehållen de som låter sig fjättras vid en existens som torde vara onaturlig. Han skulle finna denna så att hon fick frid om det så var det sista han gjorde.
1380-1389
Den heliga skriften översätts och vi erhåller information om Saulots tid i öst och då han snodde kunskapen från någon vis individ. Teologiska resonemang angående balans med besten verkar vara nyckeln i den fortsatta strävan att nå Golconda. Saulot valde dock att fortsätta nå en balans genom att bli så ”mänsklig (human?)” som möjligt. Resonemang förs dock om att detta endast är en väg för att nå slutmålet. Till sist tyder skriften på att det finns fler skrifter av denna kaliber och ger obskyra vägledningar om vart Saulot gick härnäst i sin ambition om att nå frälsning.
Anarker i Balkan, med Georgius!
1390-1405
Drar tillbaka till familjen och sprider min kunskap och kärlek.
Fördjupar sin kunskap i hur besten bör tyglas. Reser iväg med Esmeralda på hemliga upptåg...
Finner ytterligare en skrift tack vare översättningen. Den är dock skriven på ett språk som vi inte kan tyda i Europa, inte heller Esmeralda vet vad det är för språk. Jag erinrar dock att jag sett det förut, i ett särskilt tempel.[b]
Senast ändrad av Vindmusen den tor feb 09, 2012 12:11 am, ändrad totalt 1 gång
