Hem
Downtime 7 – 1786-1999
1786-1800
Fernao bedriver en verksamhet för att bygga upp sitt hem igen, han kontrakterar de bästa och förnämaste arkitekterna för det som kommer bli den främsta byggnaden från den här tiden i Spanien.
Fernao låter också Calla bosätta sig i domänerna under Fernaos kontroll, för ambitionen att korrumpera henne i Fernaos anda. Han har insett vilken utmaning det är men tycker det är roligt och kommer fokusera en hel del tid åt att förföra henne och leda henne rätt i denna värld.
Fernao skapar en allians av de som icke är vänner till Giovanni och gemensamt motarbetar de dem. Tack vare detta ökar Fernaos familj rikedomar, om än på bekostnad av en stark fiende. Men officiellt är kriget inte mot Giovanni utan mot den hemska Ambrogiono som förolämpat och förstört Fernaos domän, haven och gästfrihet. Fernao ser till at Valentino är sponsrad och samarbetar gärna med honom för att motarbeta Ambrogino,.
1800-1850
Kampen fortsätter med Giovanni och det är blandade framgångar.
Under dessa decennier positionerar Fernao sin gamla vän Georgius som prins över staden Almeria. Han kallas därefter för “the Gatekeeper of Andalusia” och har som uppgift att sollra de som önskar stanna i Andalusien under Fernaos familjs beskydd.
1850-1890
Kampen mot Giovanni får episka proportioner och Fernao jagar ner Amrogionio och dödar honom för de brott han begått. Därefter proklamerar Fernao att familjens krig är över då deras fiende som förolämpat dem har blidkat dem med sitt blod (Referens till Giovannis proklamering över Cappadocians
). Fernao har dock alltid ett öga mot Giovanni och tar alltid steg för att skydda sig och hålla dem under uppsikt ifall de skulle önska hämnd. Personligen har han inget emot att fortsätta kriget eftersom han då har något roligt att göra.
1890-1900
Fernao är borta en längre tid och domänerna i Andalusien erfar lite instabilitet.
Fernao är dock i Indien igen och umgås med de främsta av klanen därborta. Han försöker också hjälpa dem med de nya tiderna de hamnat i. Främsta anledningen är dock att nå nya insikter och ta del av den kunskap som de äldsta har om besten och den sägenomspunna friden som Fernao så länge sökt efter.
Fernao kommer åter och väcker sin moder från hennes sömn. Han spenderar veckor tillsammans med henne och ingen vet vad som faktiskt sker i katakomberna Men Fernao kommer återigen upp sorgsen men i övrigt opåverkad över tiden utan blod.
Fernao stör sig på den nya tiden och människornas misstänksamhet gentemot varandra. Eviga kontroller över utlänningar och farliga tider gör att han går ner i torpor i 60 år-
1960-1990:
Fernao är chockad över teknikutvecklingen och spenderar mycket tid på att lära sig vad som hänt och hur exempelvis bilar fungerar med mera.
Han tar självklart och återknyter alla kontakter med sitt Kotteri och hälsar alla välkomna på en fantastisk bankett av oanad lyx.
Fernao investerar också i en superbåt som blir hars flytande fort och haven. Han utnyttjar lättfotade damer på 70-talet och köper mängder av fastigheter vid de olika kriserna som avlyser varandra.
The dark rose wither (1990)
Reina var nervös, ingen hade förklarat för henne vad som skulle hända, förutom konsekvenserna av att inte närvara på ceremonin. Hon slängde på sig ett par jeans som var lagom trasiga vid knäskålarna och en enkel blus. För säkerhets skull tog hon på sig lite mascara och läppstift. Såvitt hon visste så fanns det ingen klädkod för tillfället och hennes erfarenhet talade om för henne att klanen inte brydde sig nämnvärt över hur man klädde sig. Ett gällt ljud spred sig i den lilla lägenheten hon hyrde, hon hoppade till av skräck men lugnade ner sig snabbt då hon kände igen telefonens signal. Hon gjorde en mental notering att köpa en ny som inte hade ett så hemskt ljud. Stilla förbannade hon Benito för telefonen han gett henne. Hon log lite, när det slog henne att hon inte hade haft en telefon ifall Benito inte givit henne sin gamla. Kanske hon kunde fråga om lite slantar från sin mentor, men avfärdade tanken. Bara uppsynen av hennes mentor satte skräck i henne.
Hon tog upp den gamla telefonen och gav ett frågande läte ifrån sig. Det var Benito, han undrade vad hon höll på med och att de var sena. Han väntade med taxin nedanför lägenheten. Hon svarade att hon strax skulle vara där. Hon slängde på sig skorna och tog sin gamla vercace väska som hon var så stolt över. Väskan hon fått av sin mormor innan hon dött för 5 år sedan. Hon kände hur hennes ansikte stramade till som om hon var på väg att gråta. Allt det var dock i det förflutna och även om hon ville gråta som förr så skulle det aldrig kunna ske. Tänk om hon visste om allt som hon visste idag, så mycket som var annorlunda.
Benito stod tillbakalutad mot taxin och rökte sina marlboro light. Han menade att cigaretterna lät honom koppla och det skadade aldrig att kunna bjuda damerna på cigg. Benito hade på sig en kostym av äldre snitt som uppenbarligen nyligen blivit tvättad, men ej pressad. Det gav ett lite klåparaktigt intryck, men det gick tydligen hem hos flickorna enligt Benito. Personligen tyckte hon att det så sjaskigt ut. Hans kavaj var öppen och den vinröda skjortan gjorde inte mycket för att dölja hans brösthås. På det hela taget gav Benito ett intryck att alltid vara på fest och redo för äventyr. Hans hår var tillbakadraget med ena handen men hade en benägenhet att alltid skymma hans högra öga.
Med en fingerknäpp flög ciggen iväg till närmaste brunnslock och han öppnade dörrren åt henne. De steg både in i taxin och han gav instruktioner till chauffören att åka till ”Mansión de las rosas perdió”.
Hon sneglade mot Benito som inte visade några tecken på att vara nervös över tillställningen. Men så var han också 11 år äldre än henne. Han hade enligt egen utsago varit med om de mest fantastiska såväl som de hemskaste ting. Han hade till och med träffat den sägenomspunna Julianna. Det var med lite beundran som hon såg på honom och hans världsvana attityd. Själv hade hon endast levt som Cainit i ett halvår och hade knappt träffat någon annan än just sin mentor och Benito.
Taxin körde upp på motorvägen och Benito suckade lite dramatiskt. Vad är det, frågade han. Hade hon fortfarande levt hade hon rodnat, men trots bristen liv så var känslorna kvar. Hon frågade Benito vad tillställningen var tillför och vad hon förväntades göra.
Du förväntas endast uppfylla dekorum, vilket innebär att du följer mig och gör som jag. Jag är själv inte särskilt insatt i vad som händer, men det är något stort. Det ryktas att alla är är. Vad menar du med alla, frågade hon. Det jag menar med alla, svarade Benito medan han tittade på henne. Hon såg att han inte alls var så lugn som hon trodde. Hon tyckte sig ana en viss nervositet även hos honom. Det ryktas om att “han” har kallat på alla våra fränder, alla av hans blod. Med “han” kunde Benito endast mena patriarken... Fernao. Hon hade aldrig träffat eller ens sett skymten av honom, men hon kände till ryktena. Hon rös till och frågade honom vad det innebar. Benito såg på henne med en fundersam blick och svarade henne att han inte riktigt visste, men att något sådant aldrig tidigare har skett. Han kunde endast spekulera, men i vilket fall som helst var det något stort. Kanske skulle de få se Esmeralda sa han medan han skrattade skämtsamt.
Taxin närmade sig platån som herrgårde stod på och som hon endast sett på foton tidigare. Det var ett enormt komplex. Hela herrgårde skrek lyx och den allra yppersta arkitektur som det tidiga sekelskiktet kring 1800-talet kunde uppbåda i Spanien. Det sades att herrgården hade brunnit ner i slutet av 1700-talet och att Fernao hade beordrat ett enormt bygge som hon inte kunde beskriva annat än som ett skrytbygge. Men hennes öga såg något annat också. Det var byggt som en tidstypisk herrgård om än som det främsta Spanien kunde uppbåda från den tiden. Men hon erinrade en lektion från universitetet i Murcia om klassiska fort från renässansen och hon tyckte hon kunde ana ett intrikat bygge som ändock lät sig förvaras väl... Hon fick dock lämna de tankarna när hon såg det väldiga antal fordon runt hela herrgården och nedför platån. Det var folk överallt och hon såg Benitos flackande blick över massorna. De betalade taxin och fortsatte till fots in i herrgården.
Efter en stund hade Benito hälsat på några kamrater och de var nu 5 som var på väg till herrgårdens uppslagna dörrar. Benito vände sig till en man i medelårsåldern och frågade om han visste vad som skulle ske. Han sneglade på Benito och sa att Modern sägs ha vaknat och att en ceremoni skall hållas för henne och patriarken. Allt skulle dock förklaras när det var dags.
Benito och den äldre mannen i sällskapet flämtade till när de närmade sig portarna och såg kön in i herrgården. Innanför portarna skymtade den skönaste varelse som Reina någonsin sett. Hon hade ett mörkbrunt svallande hår, en silkesvit klädsel med guld brodyrer. Hennes mölkvita hy och hennes gnistrande öga trollband hela folkmassan, det var nästintill knäpptyst på herrgården och man kunde höra artighetsfraserna från henne när hon hälsade dem välkomna en efter en. Hon kände tydligen till alla då hon tilltalade dem med deras namn och hon gav ett mycket behagligt intryck. Benito lyckades till slut slita sig ifrån henne och viskade kanske främst för sig själv namnet Tenora. Reina kunde dock inte sluta stirra på henne, och hon undrade hur någon kunde vara så vacker. Det var omänskligt att vara så perfekt... Om någon är favorit inom familjen så är det hon, viskade Benito. Det sägs att patriarken är med henne om inte Modern är vaken. Det är också hon som styr i hans frånvaro...
Sällskapet kom så småningom fram till Tenora och Reina kunde inte ens yppa ett ord inför denna kvinna som hälsade henne välkommen med hela hennes namn. Reina stirrade bara storögt och förtrollat på henne. Tenora Gav henne ett intryck hon aldrig känt tidigare och hon visste inte vad hon skulle göra. Tenora log och Reina kände en känsla av moderlig värme och hon kände sig som om hon smalt inför Tenoras åsyn. Tenora talade uppmuntrande till henne och att hon såg fram emot den yngsta av familjens uppgift vid ceremonin.
Reina gick därifrån med resten av sällskapet och hörde Tenoras röst ekandes inom sig... Till slut vände hon sig skräckartat mot Benito och med en gäll röst frågade hon vilka uppgifter det var Tenora menade. Benito skakde på huvudet och visste inget.. Reina kände sig alldeles kall inombords och kände hur hon började svettas lite. Benito gav henne dock en näsduk och hon torkade av blodet illa kvickt. Vi har precis mött en av de mäktigaste inom familjen och det är uppenbart att vi alla skall uppfylla någon sorts roll, sa Benito. Ingen yttrade något mer medan de ledsagades av en tjänare in i en magnifik sal, där över ett hundratal socialiserade. Alla är cainiter och alla är av familjen säger Benito med uppenbar vördnad.
Familjen förberedde sig i 3 dagar på ceremonin och Reina som var yngst av alla hade fått i uppgift att gå fram till patriarken och Modern för att erhålla deras välsignelse och ge dem sin. På detta sätt skulle familjen visa sin lojalitet och gemenskap. Reina själv var inte särskilt lycklig över sin uppgift eftersom alla skulle titta på henne och hon var helt säker på att hon skulle ramla eller tappa kristallsvärdet i marken så att det uppenbarliga sköra svärdet skulle gå i tusen biter.
Natten hade dock kommit och alla hade samlats i de uråldriga katakomberna som genomsyrade hela platån. Det var tydligen här som Modern sov och det var här som återuppståndelsen skulle ske. Vad de äldsta menade med återuppståndelse förstod Reina inte, men hon undrade om det skulle gå tre dagar som för Jesus...
Det var en mäktig syn att se alla inne i den uråldriga kammaran. Facklor omgav hela gemaken och Reina kände en stymmelse av rädsla, men tyglade den fort. Hennes nyfunna familj stod runt ett gammalt altare och alla såg de på henne i sina mörkröda kappor. Vid altaret stod en lite flicka som inte såg ut att vara äldra än 12 år och en en man med en hungrig blick. Han ögnade henne som om hon vore ett byte och hon skakade lite av rädsla medan hon sakteligen gick emot dem med svärdet på en sammetskudde. Av någon anledning hade hon även fått en gammal Toga runt sig och hon kände sig naken. Men det var tydligen en order ifrån patriarken själv och hon kunde inte göra något annat än att lyda. Salen var knäpptyst och den lilla flickan såg på henne med lysten blick och Reina kände återigen instinkten att fly i hennes ådror. Flickan var tydligen deras Moder och Reina kunde intyga att denna flicka inte var oskyldig. Hon kände en makt från henne som hon inte kunde beskriva, det såg nästan ut som om självaste omgivningen bände sig för flickans vilja. Patriarken gav inte ett särskilt förtroendeingivande intryck med sin lystna blick. Det kändes som han planerade saker för henne och hon trodde nästan han skulle börja ragga på henne!
Men en stämma började familjen en sång som spred känslan av sorg men även av något nytt, ett hopp. Hon kom fram till patriarken och knäböjde framför honom, hon kände hans kalla hand på hennes hjässa. En flyktig smekning på hennes kind fick henne att rodna innombords och hon sträckte upp kudden med svärdet på. Han tog upp svärdet och lätt bladet lätt vila på hennes axlar, medan han yttrade att genom denna ceremoni skulle familjen visa sin gemenskap. De äldsta hälsar de yngsta välkomna. De erfarna vägleder de oerfarna och alla äro vi fränder. Han skar sin hand med svärdet och lyfte upp henne som hon vore en fjäder. Hon kände doften av hans blod och drack djupt av nektaren som erbjöds. LIka fort som hon erhållit en dryck som gav henne en veritabel eufori, lika fort avbröts den. Hon knäböjde återigen och såg upp mot dessa gudar. Patriarken tog upp den lilla flickan i sin famn, kysste henne passionerat, medan han lade henne på altaret som hon vore ett offerlamm. Han stäckte sig mot hennes hals och bet. Klagosången tystnade och inte ett ljud yppades i kammaren. Reina såg med skräck hur den lilla flickan började förtvina bort och hur tårarna rann om patriarken. Varför gör han något som han inte vill undrade hon. Bara ett par ögonblick senare var flickan aska och patriarken reste sig upp, han såg förvirrad ut, som han förväntade sig ett annat resultat. Familjen började åter sjunga, denna gång en psaml som erinrade henne om Dvorak -den nya värden. Passande tänkte hon. Patriarken såg på henne med blodet rinnande om sina ögon, det ville inte upphöra. Hon såg Tenora fälla tårar en bit därifrån. Tenora verkade däremot lycklig snarare än ledsen över resultatet. Reina undrade stilla om hon någonsin skulle förstå vad som faktiskt hände... Patriarken lyfte henne med ett finger under hennes haka. Han stirrade in i hennes ögon och hon trollbands av hans kraft, av hans livslust. Han kysste henne som endast få män gjort i hennes liv och hon kände återigen den gudomliga sötman.
Patriakren gick ut från kammaren och hon var säker på att hon hörde ett ylande av vargar när han var på väg ut. Hon började gå efter och alla andra följde ceremoniellt efter henne och patriarken.
Väl ute såg hon hur patriarken till synes steg mot himlen. Självaste naturlagarna böjde sig för hans vilja och hon tappade så småningom bort honom mot det mörka himlavalvet. Det började regna, men inte av vatten. Hon fångade ett av bladen och hon såg till sin förvåning att det var ett rosblad, till hälften blodröd och till hälften svart. Överallt började rosbladen falla ner mot marken och hon såg även hela blomman av rosen falla ner. Hon tyckte sig ana ett vrål av smärta från skyn.
Rosorna föll hela natten i Andalusien och i tidningarna kom denna “Sant Joan” (midsommar) natt att kallas för “de förlorade rosornas natt”. Reina visste dock bättre...
1990-1999
Fernao är deprimerad och spenderar det första året med att sörja i olika kvinnors famn. Till slut är han dock nästan uteslutande i Tenoras famn och det slutar med att han numera är blodsbunden till henne.
Hon har varit en fast punkt i hans liv ända sedan hon invigdes och för utomstående verkar det som om hon ersatt Modern.
1786-1800
Fernao bedriver en verksamhet för att bygga upp sitt hem igen, han kontrakterar de bästa och förnämaste arkitekterna för det som kommer bli den främsta byggnaden från den här tiden i Spanien.
Fernao låter också Calla bosätta sig i domänerna under Fernaos kontroll, för ambitionen att korrumpera henne i Fernaos anda. Han har insett vilken utmaning det är men tycker det är roligt och kommer fokusera en hel del tid åt att förföra henne och leda henne rätt i denna värld.
Fernao skapar en allians av de som icke är vänner till Giovanni och gemensamt motarbetar de dem. Tack vare detta ökar Fernaos familj rikedomar, om än på bekostnad av en stark fiende. Men officiellt är kriget inte mot Giovanni utan mot den hemska Ambrogiono som förolämpat och förstört Fernaos domän, haven och gästfrihet. Fernao ser till at Valentino är sponsrad och samarbetar gärna med honom för att motarbeta Ambrogino,.
1800-1850
Kampen fortsätter med Giovanni och det är blandade framgångar.
Under dessa decennier positionerar Fernao sin gamla vän Georgius som prins över staden Almeria. Han kallas därefter för “the Gatekeeper of Andalusia” och har som uppgift att sollra de som önskar stanna i Andalusien under Fernaos familjs beskydd.
1850-1890
Kampen mot Giovanni får episka proportioner och Fernao jagar ner Amrogionio och dödar honom för de brott han begått. Därefter proklamerar Fernao att familjens krig är över då deras fiende som förolämpat dem har blidkat dem med sitt blod (Referens till Giovannis proklamering över Cappadocians
). Fernao har dock alltid ett öga mot Giovanni och tar alltid steg för att skydda sig och hålla dem under uppsikt ifall de skulle önska hämnd. Personligen har han inget emot att fortsätta kriget eftersom han då har något roligt att göra.1890-1900
Fernao är borta en längre tid och domänerna i Andalusien erfar lite instabilitet.
Fernao är dock i Indien igen och umgås med de främsta av klanen därborta. Han försöker också hjälpa dem med de nya tiderna de hamnat i. Främsta anledningen är dock att nå nya insikter och ta del av den kunskap som de äldsta har om besten och den sägenomspunna friden som Fernao så länge sökt efter.
Fernao kommer åter och väcker sin moder från hennes sömn. Han spenderar veckor tillsammans med henne och ingen vet vad som faktiskt sker i katakomberna Men Fernao kommer återigen upp sorgsen men i övrigt opåverkad över tiden utan blod.
Fernao stör sig på den nya tiden och människornas misstänksamhet gentemot varandra. Eviga kontroller över utlänningar och farliga tider gör att han går ner i torpor i 60 år-
1960-1990:
Fernao är chockad över teknikutvecklingen och spenderar mycket tid på att lära sig vad som hänt och hur exempelvis bilar fungerar med mera.
Han tar självklart och återknyter alla kontakter med sitt Kotteri och hälsar alla välkomna på en fantastisk bankett av oanad lyx.
Fernao investerar också i en superbåt som blir hars flytande fort och haven. Han utnyttjar lättfotade damer på 70-talet och köper mängder av fastigheter vid de olika kriserna som avlyser varandra.
The dark rose wither (1990)
Reina var nervös, ingen hade förklarat för henne vad som skulle hända, förutom konsekvenserna av att inte närvara på ceremonin. Hon slängde på sig ett par jeans som var lagom trasiga vid knäskålarna och en enkel blus. För säkerhets skull tog hon på sig lite mascara och läppstift. Såvitt hon visste så fanns det ingen klädkod för tillfället och hennes erfarenhet talade om för henne att klanen inte brydde sig nämnvärt över hur man klädde sig. Ett gällt ljud spred sig i den lilla lägenheten hon hyrde, hon hoppade till av skräck men lugnade ner sig snabbt då hon kände igen telefonens signal. Hon gjorde en mental notering att köpa en ny som inte hade ett så hemskt ljud. Stilla förbannade hon Benito för telefonen han gett henne. Hon log lite, när det slog henne att hon inte hade haft en telefon ifall Benito inte givit henne sin gamla. Kanske hon kunde fråga om lite slantar från sin mentor, men avfärdade tanken. Bara uppsynen av hennes mentor satte skräck i henne.
Hon tog upp den gamla telefonen och gav ett frågande läte ifrån sig. Det var Benito, han undrade vad hon höll på med och att de var sena. Han väntade med taxin nedanför lägenheten. Hon svarade att hon strax skulle vara där. Hon slängde på sig skorna och tog sin gamla vercace väska som hon var så stolt över. Väskan hon fått av sin mormor innan hon dött för 5 år sedan. Hon kände hur hennes ansikte stramade till som om hon var på väg att gråta. Allt det var dock i det förflutna och även om hon ville gråta som förr så skulle det aldrig kunna ske. Tänk om hon visste om allt som hon visste idag, så mycket som var annorlunda.
Benito stod tillbakalutad mot taxin och rökte sina marlboro light. Han menade att cigaretterna lät honom koppla och det skadade aldrig att kunna bjuda damerna på cigg. Benito hade på sig en kostym av äldre snitt som uppenbarligen nyligen blivit tvättad, men ej pressad. Det gav ett lite klåparaktigt intryck, men det gick tydligen hem hos flickorna enligt Benito. Personligen tyckte hon att det så sjaskigt ut. Hans kavaj var öppen och den vinröda skjortan gjorde inte mycket för att dölja hans brösthås. På det hela taget gav Benito ett intryck att alltid vara på fest och redo för äventyr. Hans hår var tillbakadraget med ena handen men hade en benägenhet att alltid skymma hans högra öga.
Med en fingerknäpp flög ciggen iväg till närmaste brunnslock och han öppnade dörrren åt henne. De steg både in i taxin och han gav instruktioner till chauffören att åka till ”Mansión de las rosas perdió”.
Hon sneglade mot Benito som inte visade några tecken på att vara nervös över tillställningen. Men så var han också 11 år äldre än henne. Han hade enligt egen utsago varit med om de mest fantastiska såväl som de hemskaste ting. Han hade till och med träffat den sägenomspunna Julianna. Det var med lite beundran som hon såg på honom och hans världsvana attityd. Själv hade hon endast levt som Cainit i ett halvår och hade knappt träffat någon annan än just sin mentor och Benito.
Taxin körde upp på motorvägen och Benito suckade lite dramatiskt. Vad är det, frågade han. Hade hon fortfarande levt hade hon rodnat, men trots bristen liv så var känslorna kvar. Hon frågade Benito vad tillställningen var tillför och vad hon förväntades göra.
Du förväntas endast uppfylla dekorum, vilket innebär att du följer mig och gör som jag. Jag är själv inte särskilt insatt i vad som händer, men det är något stort. Det ryktas att alla är är. Vad menar du med alla, frågade hon. Det jag menar med alla, svarade Benito medan han tittade på henne. Hon såg att han inte alls var så lugn som hon trodde. Hon tyckte sig ana en viss nervositet även hos honom. Det ryktas om att “han” har kallat på alla våra fränder, alla av hans blod. Med “han” kunde Benito endast mena patriarken... Fernao. Hon hade aldrig träffat eller ens sett skymten av honom, men hon kände till ryktena. Hon rös till och frågade honom vad det innebar. Benito såg på henne med en fundersam blick och svarade henne att han inte riktigt visste, men att något sådant aldrig tidigare har skett. Han kunde endast spekulera, men i vilket fall som helst var det något stort. Kanske skulle de få se Esmeralda sa han medan han skrattade skämtsamt.
Taxin närmade sig platån som herrgårde stod på och som hon endast sett på foton tidigare. Det var ett enormt komplex. Hela herrgårde skrek lyx och den allra yppersta arkitektur som det tidiga sekelskiktet kring 1800-talet kunde uppbåda i Spanien. Det sades att herrgården hade brunnit ner i slutet av 1700-talet och att Fernao hade beordrat ett enormt bygge som hon inte kunde beskriva annat än som ett skrytbygge. Men hennes öga såg något annat också. Det var byggt som en tidstypisk herrgård om än som det främsta Spanien kunde uppbåda från den tiden. Men hon erinrade en lektion från universitetet i Murcia om klassiska fort från renässansen och hon tyckte hon kunde ana ett intrikat bygge som ändock lät sig förvaras väl... Hon fick dock lämna de tankarna när hon såg det väldiga antal fordon runt hela herrgården och nedför platån. Det var folk överallt och hon såg Benitos flackande blick över massorna. De betalade taxin och fortsatte till fots in i herrgården.
Efter en stund hade Benito hälsat på några kamrater och de var nu 5 som var på väg till herrgårdens uppslagna dörrar. Benito vände sig till en man i medelårsåldern och frågade om han visste vad som skulle ske. Han sneglade på Benito och sa att Modern sägs ha vaknat och att en ceremoni skall hållas för henne och patriarken. Allt skulle dock förklaras när det var dags.
Benito och den äldre mannen i sällskapet flämtade till när de närmade sig portarna och såg kön in i herrgården. Innanför portarna skymtade den skönaste varelse som Reina någonsin sett. Hon hade ett mörkbrunt svallande hår, en silkesvit klädsel med guld brodyrer. Hennes mölkvita hy och hennes gnistrande öga trollband hela folkmassan, det var nästintill knäpptyst på herrgården och man kunde höra artighetsfraserna från henne när hon hälsade dem välkomna en efter en. Hon kände tydligen till alla då hon tilltalade dem med deras namn och hon gav ett mycket behagligt intryck. Benito lyckades till slut slita sig ifrån henne och viskade kanske främst för sig själv namnet Tenora. Reina kunde dock inte sluta stirra på henne, och hon undrade hur någon kunde vara så vacker. Det var omänskligt att vara så perfekt... Om någon är favorit inom familjen så är det hon, viskade Benito. Det sägs att patriarken är med henne om inte Modern är vaken. Det är också hon som styr i hans frånvaro...
Sällskapet kom så småningom fram till Tenora och Reina kunde inte ens yppa ett ord inför denna kvinna som hälsade henne välkommen med hela hennes namn. Reina stirrade bara storögt och förtrollat på henne. Tenora Gav henne ett intryck hon aldrig känt tidigare och hon visste inte vad hon skulle göra. Tenora log och Reina kände en känsla av moderlig värme och hon kände sig som om hon smalt inför Tenoras åsyn. Tenora talade uppmuntrande till henne och att hon såg fram emot den yngsta av familjens uppgift vid ceremonin.
Reina gick därifrån med resten av sällskapet och hörde Tenoras röst ekandes inom sig... Till slut vände hon sig skräckartat mot Benito och med en gäll röst frågade hon vilka uppgifter det var Tenora menade. Benito skakde på huvudet och visste inget.. Reina kände sig alldeles kall inombords och kände hur hon började svettas lite. Benito gav henne dock en näsduk och hon torkade av blodet illa kvickt. Vi har precis mött en av de mäktigaste inom familjen och det är uppenbart att vi alla skall uppfylla någon sorts roll, sa Benito. Ingen yttrade något mer medan de ledsagades av en tjänare in i en magnifik sal, där över ett hundratal socialiserade. Alla är cainiter och alla är av familjen säger Benito med uppenbar vördnad.
Familjen förberedde sig i 3 dagar på ceremonin och Reina som var yngst av alla hade fått i uppgift att gå fram till patriarken och Modern för att erhålla deras välsignelse och ge dem sin. På detta sätt skulle familjen visa sin lojalitet och gemenskap. Reina själv var inte särskilt lycklig över sin uppgift eftersom alla skulle titta på henne och hon var helt säker på att hon skulle ramla eller tappa kristallsvärdet i marken så att det uppenbarliga sköra svärdet skulle gå i tusen biter.
Natten hade dock kommit och alla hade samlats i de uråldriga katakomberna som genomsyrade hela platån. Det var tydligen här som Modern sov och det var här som återuppståndelsen skulle ske. Vad de äldsta menade med återuppståndelse förstod Reina inte, men hon undrade om det skulle gå tre dagar som för Jesus...
Det var en mäktig syn att se alla inne i den uråldriga kammaran. Facklor omgav hela gemaken och Reina kände en stymmelse av rädsla, men tyglade den fort. Hennes nyfunna familj stod runt ett gammalt altare och alla såg de på henne i sina mörkröda kappor. Vid altaret stod en lite flicka som inte såg ut att vara äldra än 12 år och en en man med en hungrig blick. Han ögnade henne som om hon vore ett byte och hon skakade lite av rädsla medan hon sakteligen gick emot dem med svärdet på en sammetskudde. Av någon anledning hade hon även fått en gammal Toga runt sig och hon kände sig naken. Men det var tydligen en order ifrån patriarken själv och hon kunde inte göra något annat än att lyda. Salen var knäpptyst och den lilla flickan såg på henne med lysten blick och Reina kände återigen instinkten att fly i hennes ådror. Flickan var tydligen deras Moder och Reina kunde intyga att denna flicka inte var oskyldig. Hon kände en makt från henne som hon inte kunde beskriva, det såg nästan ut som om självaste omgivningen bände sig för flickans vilja. Patriarken gav inte ett särskilt förtroendeingivande intryck med sin lystna blick. Det kändes som han planerade saker för henne och hon trodde nästan han skulle börja ragga på henne!
Men en stämma började familjen en sång som spred känslan av sorg men även av något nytt, ett hopp. Hon kom fram till patriarken och knäböjde framför honom, hon kände hans kalla hand på hennes hjässa. En flyktig smekning på hennes kind fick henne att rodna innombords och hon sträckte upp kudden med svärdet på. Han tog upp svärdet och lätt bladet lätt vila på hennes axlar, medan han yttrade att genom denna ceremoni skulle familjen visa sin gemenskap. De äldsta hälsar de yngsta välkomna. De erfarna vägleder de oerfarna och alla äro vi fränder. Han skar sin hand med svärdet och lyfte upp henne som hon vore en fjäder. Hon kände doften av hans blod och drack djupt av nektaren som erbjöds. LIka fort som hon erhållit en dryck som gav henne en veritabel eufori, lika fort avbröts den. Hon knäböjde återigen och såg upp mot dessa gudar. Patriarken tog upp den lilla flickan i sin famn, kysste henne passionerat, medan han lade henne på altaret som hon vore ett offerlamm. Han stäckte sig mot hennes hals och bet. Klagosången tystnade och inte ett ljud yppades i kammaren. Reina såg med skräck hur den lilla flickan började förtvina bort och hur tårarna rann om patriarken. Varför gör han något som han inte vill undrade hon. Bara ett par ögonblick senare var flickan aska och patriarken reste sig upp, han såg förvirrad ut, som han förväntade sig ett annat resultat. Familjen började åter sjunga, denna gång en psaml som erinrade henne om Dvorak -den nya värden. Passande tänkte hon. Patriarken såg på henne med blodet rinnande om sina ögon, det ville inte upphöra. Hon såg Tenora fälla tårar en bit därifrån. Tenora verkade däremot lycklig snarare än ledsen över resultatet. Reina undrade stilla om hon någonsin skulle förstå vad som faktiskt hände... Patriarken lyfte henne med ett finger under hennes haka. Han stirrade in i hennes ögon och hon trollbands av hans kraft, av hans livslust. Han kysste henne som endast få män gjort i hennes liv och hon kände återigen den gudomliga sötman.
Patriakren gick ut från kammaren och hon var säker på att hon hörde ett ylande av vargar när han var på väg ut. Hon började gå efter och alla andra följde ceremoniellt efter henne och patriarken.
Väl ute såg hon hur patriarken till synes steg mot himlen. Självaste naturlagarna böjde sig för hans vilja och hon tappade så småningom bort honom mot det mörka himlavalvet. Det började regna, men inte av vatten. Hon fångade ett av bladen och hon såg till sin förvåning att det var ett rosblad, till hälften blodröd och till hälften svart. Överallt började rosbladen falla ner mot marken och hon såg även hela blomman av rosen falla ner. Hon tyckte sig ana ett vrål av smärta från skyn.
Rosorna föll hela natten i Andalusien och i tidningarna kom denna “Sant Joan” (midsommar) natt att kallas för “de förlorade rosornas natt”. Reina visste dock bättre...
1990-1999
Fernao är deprimerad och spenderar det första året med att sörja i olika kvinnors famn. Till slut är han dock nästan uteslutande i Tenoras famn och det slutar med att han numera är blodsbunden till henne.
Hon har varit en fast punkt i hans liv ända sedan hon invigdes och för utomstående verkar det som om hon ersatt Modern.
