foxorder

Detta är vår spelgrupp, det finns många spelgrupper men vår är bara vår!


    Spelmöte 9 - Vägen till Ur [25/12]

    Dela
    avatar
    Ralph
    Ralfaeron
    Ralfaeron

    Antal inlägg : 60
    Join date : 11-03-15
    Age : 32

    Spelmöte 9 - Vägen till Ur [25/12]

    Inlägg  Ralph i sön dec 25, 2011 11:43 pm

    Luc är kluven, en del är förkrossad en annan stolt och en tredje uppgiven. Luc inser att han endast börjat förstå den börda han själv har tyngt sina axlar med. Giorgios förefaller vara förstånde såväl som ödmjuk inför det som hänt. Fernau följer sina lustar utan återhållning medan Henry håller sig undan. Luc har en stor utmaning i att ena kamraterna och sakta men säkert få dem att omfamna sitt öde...
    Som jag misstänkte är Henry mycket besviken på mitt och gruppens agerande. Min första utmaning är att övertyga honom om mitt välmenaande och mina ambitioner om att förvalta Michaels arv på ett värdigt sätt...

    Efter diabliseringen känner jag mig otroligt sorgsen men också kluven. Jag känner hur en del av Michael finns inom mig. Jag är fortfarande mig själv och har mina egna värderingar och tankar men en stor del av mig vill helt plötsligt att jag ska agera efter en obeknat referensram. Jag är vaksam inför förändringen men välkomnar samtidigt den vishet som måste komma av detta. Jag trodde dock att det skulle kännas annorlunda. Jag såg framför mig en ny Luc, upplyst och med minnen som skulle sträcka sig tusentals år tillbaka. Främst känner jag besten, jag känner mig kallare och mörkare. Men det är inte sådan jag vill vara. Jag ska kämpa för drömmen och för en bättre värld men jag ska göra det på mitt eget sätt...

    Den upplysta Luc får vänta, jag trodde att jag hade lösningen, istället har jag fått en otrolig moralisk börda. Livet närmar sig en dystopi och himlens moln tycks hops sig allt mer... Kommer regnet någonsin att sluta falla?


    Senast ändrad av Ralph den tor dec 29, 2011 6:20 pm, ändrad totalt 1 gång


    _________________
    He always looked happy and was in the center of everyones attention. He hosted some of the most wanted gatherings for cainits in central europe at that time. But sometimes you could see something else in his eyes, a great and old sadness. It was heartbreaking really. I always wondered what secret burden he carried... -Exerpt from the diary of "Honeypaw" a Gangrel wanderer of some note.
    avatar
    Lehtinen

    Antal inlägg : 53
    Join date : 11-03-15
    Age : 31
    Ort : K-town

    Sv: Spelmöte 9 - Vägen till Ur [25/12]

    Inlägg  Lehtinen i tis dec 27, 2011 4:52 pm

    Ett mörker famlar jag runt i, en ängel blir dräpt av ett par hundar och himlen på jorden blir uppätet av tätare jag ser ingen dröm

    Vad ska jag ta mig till med den här gruppen? Vart är Ludvig när man behöver honom han kunde ju alla fall hålla lite koll på sin bror.
    Ska jag lämna dom här och nu så att dom kan möta sina egen bestämda mörka öden på egen hand?

    Målningen av Michael som möter en mörk individ, är det vi som man kan urskilja i bakgrunden, kanske måste jag hjälpa dessa individer.

    Rosabell min vackra kärlek är det du? Det gyllene skenet som försvan precis framför mina ögon när jag kom till slutet av gången, kanske är det här ett
    tecken på att drömmen finns, drömmen om att omfamna min fru ännu en gång jag måste hitta ett sätt.

    I tavlorna kanske svaret finns...


    avatar
    Ralph
    Ralfaeron
    Ralfaeron

    Antal inlägg : 60
    Join date : 11-03-15
    Age : 32

    Sv: Spelmöte 9 - Vägen till Ur [25/12]

    Inlägg  Ralph i tor dec 29, 2011 6:10 pm

    Vi samlas åter i den dammprydda lagerlokalen eftersom vi befarar att det inte är säkert att stanna i St Mikaels kyrka. Henry syns inte till vilket gör mig aningen upprörd. Just efter att Michael sagt sina sista ord; Ni är nu alla arvtagare till drömmen, så väljer Henry att ensam ströva Konstantinopels farliga gator. Nåväl, jag antar att det är hans känslor som får honom att agera överilat.

    Jag talar en stund i enrum med Giorgios efter det som har hänt, jag bekänner att min best känns av mer efter diabliseringen, den känns starkare och påverkar mig mer än tidigare. Giorgios tar snabbt rollen som rådgivare och förefaller vara tillfreds med detta. Han råder mig att studera besten och försöka förstå den för att kunna bekämpa den. Vi har ett bra samtal om mina och hans känslor efter Michaels beslut och jag ser framför mig ett gott samarbete där vi gemensamt kan framlida våra öden på bästa sätt.

    När vi talar om ödet och enat konstaterar att vi är utvalda konkretiserar vi också de problem vi står inför, inte minst de interna i Henry och hans förakt för oss andra. Det är sannerligen svårt att samarbeta med någon som vägrar att tala med en och som med sin blick visar att han tycker att man inte förtjänar att få leva.

    För att i andra änden mötas av en cainit som gör som han vill oberoende av vad gruppen anser. En impulsiv cainit med en obekant moralisk trappa. Det är också svårt att ta upp sådana ting med Fernau då han verkar ta all kritik som en personlig förolämpning. Jag vet inte vad han kan ha upplevt tidigare som gör att han drar sig undan så fort man närmar sig honom, eller talar om hans handlingar. Han är som ett skyggt vilddjur och är otroligt rädd för att bli kopplad. Ändå verkar han i allra högsta grad vara kopplad av sin sire?... Det är svåra problem vi har framför oss. Hur ska vi kunna stå emot alla de externa hot vi kommer att möta om vi inte ens kan börja lösa de interna?

    Jag ber Giorgios att spana efter Henry då jag befarar att risken är överhängande att Alfonso eller någon annan illasinnad cainit får tag i och utnyttjar honom för sina mörka syften. Giorgios rapporterar ganska snabbt att han har siktat Malkaven och att denne är på väg tillbaka till kyrkan där Michael för sista gången slöt sina trötta ögon.

    Vi vandrar försiktigt tillbaka för att konfrontera Henry och finner att "någon" har rotat i Michaels aska...synnerligen obehagligt. Fernau tar till mitt förtret upp Michaels toga, skakar av de sista delarna av hans kropp och knölar flinande ner den som en trofé i sin tygpåse. Jag döljer inte min besvikelse. Vilken förolämpning mot Michaels liv och hans minne. Fernau möter min blick men låtsas inte förstå att han i och med denna handling krossat ytterligare en del av mitt kalla hjärta.

    Eftersom vi inte finner Henry återvänder vi så sakteliga till lagerlokalen och finner Malkaven där. Jag konfronterar honom men jag skulle inte ha besvärat mig. Jag förklarar mina ambitioner, mina mål och min dröm. Henry stirrar bara på mig med sin kalla och föraktfulla blick...

    Vi avreser mot Baghdad....


    _________________
    He always looked happy and was in the center of everyones attention. He hosted some of the most wanted gatherings for cainits in central europe at that time. But sometimes you could see something else in his eyes, a great and old sadness. It was heartbreaking really. I always wondered what secret burden he carried... -Exerpt from the diary of "Honeypaw" a Gangrel wanderer of some note.
    avatar
    Georgios

    Antal inlägg : 17
    Join date : 11-10-04

    Sv: Spelmöte 9 - Vägen till Ur [25/12]

    Inlägg  Georgios i sön jan 01, 2012 4:13 pm

    Georgios upptäcker att det lämpligt nog blir Luc, Mikaels barnbarn, som diabliserar Patriarken. Georgios är övertygad om att hans öde är starkt knutet till mäster Luc.

    Sir Henry uppskattar uppenbarligen inte vad han ser Fernao och Luc göra och isolerar sig mer och mer, båda fysiskt och beteendemässigt.

    Luc anförtror sig åt Georgios och förklarar att han känner att besten nu har ett fastare grepp om honom. Georgios hjälper gärna Luc i kampen mot besten och tror på Lucs goda vilja. Filosofen ser fram emot att tala med Lucs best, kanske kommer han också upptäcka fragment av Mikaels best då.

    Fernao är uppenbarligen väldigt impulsiv och han har svårt att se felen i sina handlingar. Han försöker för oss att tro att kvinnan han tog med sig från huset skulle valt honom utan blodets kraft och att han är någon sorts välgörare för henne. Saknar han verkligen förståelse för vad blodsbandet innebär, är det en effekt av blodsbandet till hans skapare, denna Esmeralda? Mycket tyder på att Fernao är en Gangrel då han har klor, är mycket motståndskraftig och kan kommunicera med djur. Det enda som verkas fattas är djuriska beteenden och utseendet, finns det där dolt? Georgios kommer att ha ögonen på Fernao framöver.

    Gruppen lämnar en förändrad stad bakom sig och får se vad framtiden har i sitt sköte. Georgios och Luc fortsätter sina diskussioner om etik, moral och besten under resans gång. Georgios är nöjd med att Henry väljer att fortsätta delta i de ömsesidiga lektionerna med Levent, trots hans visade kyla efter Mikaels hädangång.
    avatar
    Vindmusen

    Antal inlägg : 57
    Join date : 11-03-16

    Fernaos Journal - Vägen till Ur

    Inlägg  Vindmusen i mån jan 02, 2012 5:30 am

    Ah, jag minns väl dagarna för Konstantinopels fall. Denna dag av under och andra märkliga ting. Jag minns också det som startpunkten till kotteriets förfall. Det var under denna tid det på allvar började yttras missämja mellan medlemmarnas livsfilosofier. Luc min främsta allierade, min käraste kamrat, började visa irritation och förargelse över mina valda handlingar. Inget extremt eller uppenbart, men tecknen fanns där, som exempelvis hans hemliga samtal med Georgius. Dessa samtal vi andra icke var välkomna att delta vid. När jag insåg hur jag behandlades valde jag att införskaffa förnödenheter och andra ting en flicka av Tenoras kaliber behöver på en lång resa.

    Redan vid denna tidpunkt anade jag att hon skulle bli mitt första barn. Hon visade imponerande egenskaper och attityd vid mina samtal med henne. Tiden skulle avgöra om hon lyckades anpassa sig till denna värld av mörker, hur hon skulle bemöta min hinder, hur hon skulle bemästra mina test. Tiden skulle visa allt.
    När jag väl kom tillbaka visade det sig att de båda avslutat deras tête à tête. Jag var således åter välkommen att deltaga i konversationen, endast för att höra Lucs besvikelse att jag gått utan deras kännedom. Som om jag ,Fernao de Travidés, skulle behöva hjälp mot några enfaldiga människor! Befängt!

    Georgios tog tillfället i akt att konversera (förhöra?) med mig angående mitt val att ge mitt blod til den förtjusande Tenora. Jag förklarade min inställning och lindande in det i en halvsanning om att jag önskade ge Tenora en bättre liv. Jag är i och för sig av den åsikten att hon kommer att erhålla möjligheter som är få förunnat och om hon stannar med mig kommer hon definitivt erhålla allt vad världen har att erbjuda. För att vara helt ärlig hade jag icke några sådana ambitioner när jag för första gången gav henne min nektar, men låt denna Georgius få tro detta...

    Halvsanningen hjälpte uppenbarligen ändock icke eftersom det tydligt visades i Georgius vanställda ansikte vad han ansåg om mitt val. Hade jag varit kvickare i sinnet hade jag ifrågasatt honom om hans filosofi? Vad är det som säger att lämna henne hon människorna skulle vara ett bättre alternativ? Med blodet får hon krafter och en förmåga att behålla sitt vackra anlete för evigt! Georgius ger sken åt att alla skall ha möjlighet att frivilligt göra sina egna val, men han ger indicier på att så icke är fallet för Cainiter!? Får icke jag göra de val jag gör utan att se hans surmulna och besvikna min. Vilken arrogans!

    Vägen till Ur var sedermera utan större bekymmer. Vi ankom till Baghdad planenligt och lyckades ovanligt kvickt kommunicera med stadens furste om en önskad audiens. Det skulle dock visa sig att denna audiens skulle dra ut på tiden, liksom händelserna i Marseilles...

    Sponsored content

    Sv: Spelmöte 9 - Vägen till Ur [25/12]

    Inlägg  Sponsored content


      Aktuell tid och datum: tis dec 11, 2018 5:06 pm