Hem
The hunt for blood
Han smög genom skogen som ett rovdjur på jakt efter föda. Luften var för dagen ovanligt lugn och stilla, med en doft av rök. Han visste att han var dem i hasorna och att han måste förbereda sig för överfallet. Dagens byte var listigt och mycket medveten om sin trängda situation i vildmarken. Det hjälpte inte att de nyligen vänt sig emot sina herrar och numera hade få vänner kvar i livet. Det var dock detta som man kunde livnära sig på och utnyttja, Deras rädsla och okunskap skulle bli deras fall. Om han bara kunde få dem att splittras upp eller somna så skulle allt vara mycket enklare. Problemet var dock att detta hade han redan försökt med tidigare, varvid han erhöll den oangenäma erfarenheten över deras förmåga att gömma sig i jorden... Han skulle icke göra detta misstag igen... denna gång skulle han använda sin överlägsna stryka och kunskap om omgivningen till sin fördel...
Natten började gå mot sitt slut och han lät sakta in sina steg när han på avstånd hörde lågmälda röster... De hade börjat förbereda nattens daglega, vilket var signalen för jaktens början...
Han började gå runt deras läger för att undvika att tillkännage sig genom vinden. Han började krypa närmare så att ögonen kunde vänja sig vid ljuset, tidigare misstag hade satt sina spår. Bytena verkade klena och de visade inga större tecken på tillhörigheter, vilket var ett gott tecken. Några dolkar och en yxa var det han förnimma. Han lyssnade på de tre resenärerna och lyckades genom deras tonläge identifiera ledaren för gruppen. En till synes ung hona av resliga drag, en efemär känsla av att hans herre skulle ha gillat henne, kom över honom. Men han skakade av sig detta kvickt eftersom man inte fick vara distraherad när jakten skulle påbörjas. Det kunde trots allt få ödesdigra konsekvenser...
Han vädrade luften och ställde sig belåtet upp. Bytena hade slappnat av och var ouppmärksamma. Hans pack hade omringat dem och det var dags att anfalla. Ett kort gläfs var signalen och ur skogens mörka delar rusade de fram. Tysta som döden och vildsinta som demoner kastade de sig emot de två herrarna. Själv valde han sakta och självbelåtet ta stegen mot kvinnan, kvinnan vars odör talade om för honom att hon var av det mest potenta blodet i deras sällskap...
Hans fränder kastade sig över sina byten och med ett dödskri föll de båda till marken innan de hunnit reagera, blodet dränkte platsen där de föll och hans fränder var noga med att inte ge dem nådastöten då de erfarit att bytena försvunnit med omedelbar verkan av detta handlande...
Han blängde mot kvinnan som vit i ansiktet skakade en bit därifrån, hon började springa iväg med en onaturlig fart och han såg hur hon trodde sig komma undan från hans pack... Så rätt, men ändå så fel hon hade.... Han började lunka fram lättsamt mot henne. Han högg mot hennes hälsenor, han lät endast lite blodvite dras så att hon mer energiskt skulle försöka komma undan. Han kände doften av hennes desperation och gläfste mot henne en gång för att påminna henne att han var där. Trots hennes uppenbara brist på kraft ökade hon farten ytterligare, han erinrade att denna fart en gång i tiden hade varit omöjlig för honom... Han bestämde sig därmed för att avsluta leken och sprang om henne som om hon endast var en valp. Därefter slöt han sina käftar runt hennes smäckra hals och drack djupt av hennes livsvatten. Hennes uppspärrade ögon talade om för honom att hon inte trodde eller förstod vad som försiggick. Hon blev uppäten av ett odjur, en underlägsen ras! En varelse som inte torde ha de krafter han visat.... Själv var han inte längre lika nöjd, hennes blod var svagt, han önskade att hans herre återvände så att han återigen fick vandra med en riktig alfahane och en med en styrka bakom sig som kunde skydda sitt pack... Denna varelse var skräp tänkte han och slet bort hennes huvud....
Hayeel tjöt med sitt pack mot månen och önskade att hans herre skulle svara... Denna måne var dock säker än en gång... Men han hade börjat notera hur de blev mer och mer försiktiga... De hade börjat få upp ögonen för ett rovdjurs närvaro, trots deras egna stridigheter....
Han smög genom skogen som ett rovdjur på jakt efter föda. Luften var för dagen ovanligt lugn och stilla, med en doft av rök. Han visste att han var dem i hasorna och att han måste förbereda sig för överfallet. Dagens byte var listigt och mycket medveten om sin trängda situation i vildmarken. Det hjälpte inte att de nyligen vänt sig emot sina herrar och numera hade få vänner kvar i livet. Det var dock detta som man kunde livnära sig på och utnyttja, Deras rädsla och okunskap skulle bli deras fall. Om han bara kunde få dem att splittras upp eller somna så skulle allt vara mycket enklare. Problemet var dock att detta hade han redan försökt med tidigare, varvid han erhöll den oangenäma erfarenheten över deras förmåga att gömma sig i jorden... Han skulle icke göra detta misstag igen... denna gång skulle han använda sin överlägsna stryka och kunskap om omgivningen till sin fördel...
Natten började gå mot sitt slut och han lät sakta in sina steg när han på avstånd hörde lågmälda röster... De hade börjat förbereda nattens daglega, vilket var signalen för jaktens början...
Han började gå runt deras läger för att undvika att tillkännage sig genom vinden. Han började krypa närmare så att ögonen kunde vänja sig vid ljuset, tidigare misstag hade satt sina spår. Bytena verkade klena och de visade inga större tecken på tillhörigheter, vilket var ett gott tecken. Några dolkar och en yxa var det han förnimma. Han lyssnade på de tre resenärerna och lyckades genom deras tonläge identifiera ledaren för gruppen. En till synes ung hona av resliga drag, en efemär känsla av att hans herre skulle ha gillat henne, kom över honom. Men han skakade av sig detta kvickt eftersom man inte fick vara distraherad när jakten skulle påbörjas. Det kunde trots allt få ödesdigra konsekvenser...
Han vädrade luften och ställde sig belåtet upp. Bytena hade slappnat av och var ouppmärksamma. Hans pack hade omringat dem och det var dags att anfalla. Ett kort gläfs var signalen och ur skogens mörka delar rusade de fram. Tysta som döden och vildsinta som demoner kastade de sig emot de två herrarna. Själv valde han sakta och självbelåtet ta stegen mot kvinnan, kvinnan vars odör talade om för honom att hon var av det mest potenta blodet i deras sällskap...
Hans fränder kastade sig över sina byten och med ett dödskri föll de båda till marken innan de hunnit reagera, blodet dränkte platsen där de föll och hans fränder var noga med att inte ge dem nådastöten då de erfarit att bytena försvunnit med omedelbar verkan av detta handlande...
Han blängde mot kvinnan som vit i ansiktet skakade en bit därifrån, hon började springa iväg med en onaturlig fart och han såg hur hon trodde sig komma undan från hans pack... Så rätt, men ändå så fel hon hade.... Han började lunka fram lättsamt mot henne. Han högg mot hennes hälsenor, han lät endast lite blodvite dras så att hon mer energiskt skulle försöka komma undan. Han kände doften av hennes desperation och gläfste mot henne en gång för att påminna henne att han var där. Trots hennes uppenbara brist på kraft ökade hon farten ytterligare, han erinrade att denna fart en gång i tiden hade varit omöjlig för honom... Han bestämde sig därmed för att avsluta leken och sprang om henne som om hon endast var en valp. Därefter slöt han sina käftar runt hennes smäckra hals och drack djupt av hennes livsvatten. Hennes uppspärrade ögon talade om för honom att hon inte trodde eller förstod vad som försiggick. Hon blev uppäten av ett odjur, en underlägsen ras! En varelse som inte torde ha de krafter han visat.... Själv var han inte längre lika nöjd, hennes blod var svagt, han önskade att hans herre återvände så att han återigen fick vandra med en riktig alfahane och en med en styrka bakom sig som kunde skydda sitt pack... Denna varelse var skräp tänkte han och slet bort hennes huvud....
Hayeel tjöt med sitt pack mot månen och önskade att hans herre skulle svara... Denna måne var dock säker än en gång... Men han hade börjat notera hur de blev mer och mer försiktiga... De hade börjat få upp ögonen för ett rovdjurs närvaro, trots deras egna stridigheter....
