Hem
Den första dagen
Vägen kantades endast av en minnesvärd incident. Natten innan vi anlände till klostret överfölls vi demoner. Lägre demoner som brändes och förpassades. En "riddarstyrka" var på plats, oklart vad de åstadkom.
Jag håller en ceremoni för de svaga själar vilka förlorats under natten.
Vi fortsätter sedan till klostret under natten och anländer under morgonen.
Vi har ett mötte med abbedissan och får dra ur information om den försvunna prästinnan Katala. Luden beter sig underligt men vill inte kommentera exakt varför. Han lämnar oss att undersöka Katalas rum då han själv går sin egen väg.
Vi hittar inget särdeles underligt i hennes rum förutom en skinnbit (antagligen hennes). Jag tar även med en av hennes använda kammar, ifall hennes hår skulle bli aktuellt som komponent för att kunna finna henne.
Vi möter upp med Luden, får läkevård för giftsår som lämnats av demonerna och beger oss sedan ut mot de som enligt abbedissan senast sett Katala.
Dvärgen har under tiden visat prov på onödigt bristande social takt.
Familjen har inget intressant att berätta som vi inte redan hört. Vi beger oss härnäst över bron för att tala med den påstådda druidlojala häxkvinnan.
Kärringen är på vift och vi söker överskådligt igenom hennes stuga utan att finna något av intresse. Orin beger sig till skogs för att försöka finna kärringen, vilket han gör. Väl tillbaka visar Orin prov på en attityd jag inte finner lämplig för en underordnad och utan att vara särskilt mycket visar beger istället jag och dvärger oss ut för att ställa de frågor som är nödvändiga. Efter att ha slösat bort den tiden så finner vi till slut kärringen tillbaka i sin stuga och hon är envis i sin förnekelse.
Vårt nästa mål blir familjen Stubbsjö som bor i närheten. Redan utanför deras hus känner jag av något som är fel. Ännu kan jag inte peka ut exakt vad det är. Den försvunna prästinnan är där och hon visar prov på de helande krafter vi har fått beskrivna för oss. Vi leder henne tillbaka till klostret.
Utmattad somnar jag i klostret och sover en orolig natts sömn.
Den andra dagen (forts. märker att jag inte kommer ihåg i vilken ordning allt skedde i, men whatever)
Vi beslutar oss för att utreda druidaffärerna grundligare. Sen innan har vi talat med den gamla inkvisitorn men har inget direkt att gå på.
Vi söker upp Läderdolk, en jägare som kan berätta om företeelser i naturen som pekar på en druids inblandade. Han visar oss till en plats där han märkt att djurens beteende varit annorlunda.
Vi tar oss ut till skogen och märker av sporadiska feliknande uppenbarelser. Dem väcker naturens magi för att tillfälligt sätta oss ur spel, men bringar inget direkt våld mot oss. Luden hugger ner ett träd, men vi får inget svar. Vi tar oss tillbaka till klosterbygden för att fråga runt bland lokalbefolkningen. Vi röjer inga nya spår och beslutar oss för att ta en ny titt på häxan.
Vi lurpassar på hennes stuga och bevakar henne under natten och morgonen. Jag passar på att åter igen besöka familjen Stubbsjö, men kan inte nu heller förklara vad som är fel där. Orin vill av någon anledning inte bevaka häxans hus, som istället spenderar natten i klostret. Min hosta tilltar under natten, men jag tvingar i mig en tillräcklig mängd ymiel för att inte föra onödigt väsen.
Den tredje dagen
Vi vaknar upp, fullföljer vår bevakning av häxan. Inget underligt händer. Efter en tid tar hon sig ut i skogen och Luden beslutar sig för att följa efter. Jag och Gendrad beslutar oss för att samtidigt göra en grundligare undersökning av hennes stuga.
I hennes boning finner vi HFF-manifest och när Luden väl kommer tillbaka är vi säkra på vad vi står inför. Luden berättar hur häxan vänt skogen mot honom med hjälp av magi och sedan flytt till skogs.
Vi sammanstrålar och på min inrådan tar vi oss tillbaka till klostret för att där begära med oss en syster. Den unga något förföriska Hanna följer med oss till skogen för att agera helare nu när vi tänker konfrontera druiden. Luden vill ha hämnd.
Vi tar oss dit Luden sett häxan senast och kan se en del primitiva magiska komponenter. Vi låter Sidur guida oss genom den vilda skogen och finner oss till slut omringade av druidens hantlangare, ett dussin alviska bågskyttar.
Vi bjuds lämna våra vapen och följa med de till druiden. De tycks inte förstå allvaret i att hota oss, men vi följer med. De vill tillochmed ha med mina magiska komponenter. De förstår dock inte att jag kan bränna ner dem och deras skog även ut dem.
Vi kommer till en skrämmande, intressant och syndig plats. Druiden är en halvalv, en attraktiv kvinna. Det finns flera halvblod, människor och alver här. Vi möter även talande djur och andra varelser. Jag ser åtminstone tre olika typer av feer.
Hon berättar öppenhjärtigt om deras samhälle och deras motiv och drömmar. Hon vet något om oss eller har någon form av magi. Luden tycks dras till det hon har att säga och de två talas vid privat. Jag föreslår att vi stannar här och hon tycks tro att vi kan konverteras. Jag tar tillfället i akt att lära mig så mycket som möjligt. Fyller större delar av en anteckningsbok med fakta och illustrationer.
Vägen kantades endast av en minnesvärd incident. Natten innan vi anlände till klostret överfölls vi demoner. Lägre demoner som brändes och förpassades. En "riddarstyrka" var på plats, oklart vad de åstadkom.
Jag håller en ceremoni för de svaga själar vilka förlorats under natten.
Vi fortsätter sedan till klostret under natten och anländer under morgonen.
Vi har ett mötte med abbedissan och får dra ur information om den försvunna prästinnan Katala. Luden beter sig underligt men vill inte kommentera exakt varför. Han lämnar oss att undersöka Katalas rum då han själv går sin egen väg.
Vi hittar inget särdeles underligt i hennes rum förutom en skinnbit (antagligen hennes). Jag tar även med en av hennes använda kammar, ifall hennes hår skulle bli aktuellt som komponent för att kunna finna henne.
Vi möter upp med Luden, får läkevård för giftsår som lämnats av demonerna och beger oss sedan ut mot de som enligt abbedissan senast sett Katala.
Dvärgen har under tiden visat prov på onödigt bristande social takt.
Familjen har inget intressant att berätta som vi inte redan hört. Vi beger oss härnäst över bron för att tala med den påstådda druidlojala häxkvinnan.
Kärringen är på vift och vi söker överskådligt igenom hennes stuga utan att finna något av intresse. Orin beger sig till skogs för att försöka finna kärringen, vilket han gör. Väl tillbaka visar Orin prov på en attityd jag inte finner lämplig för en underordnad och utan att vara särskilt mycket visar beger istället jag och dvärger oss ut för att ställa de frågor som är nödvändiga. Efter att ha slösat bort den tiden så finner vi till slut kärringen tillbaka i sin stuga och hon är envis i sin förnekelse.
Vårt nästa mål blir familjen Stubbsjö som bor i närheten. Redan utanför deras hus känner jag av något som är fel. Ännu kan jag inte peka ut exakt vad det är. Den försvunna prästinnan är där och hon visar prov på de helande krafter vi har fått beskrivna för oss. Vi leder henne tillbaka till klostret.
Utmattad somnar jag i klostret och sover en orolig natts sömn.
Den andra dagen (forts. märker att jag inte kommer ihåg i vilken ordning allt skedde i, men whatever)
Vi beslutar oss för att utreda druidaffärerna grundligare. Sen innan har vi talat med den gamla inkvisitorn men har inget direkt att gå på.
Vi söker upp Läderdolk, en jägare som kan berätta om företeelser i naturen som pekar på en druids inblandade. Han visar oss till en plats där han märkt att djurens beteende varit annorlunda.
Vi tar oss ut till skogen och märker av sporadiska feliknande uppenbarelser. Dem väcker naturens magi för att tillfälligt sätta oss ur spel, men bringar inget direkt våld mot oss. Luden hugger ner ett träd, men vi får inget svar. Vi tar oss tillbaka till klosterbygden för att fråga runt bland lokalbefolkningen. Vi röjer inga nya spår och beslutar oss för att ta en ny titt på häxan.
Vi lurpassar på hennes stuga och bevakar henne under natten och morgonen. Jag passar på att åter igen besöka familjen Stubbsjö, men kan inte nu heller förklara vad som är fel där. Orin vill av någon anledning inte bevaka häxans hus, som istället spenderar natten i klostret. Min hosta tilltar under natten, men jag tvingar i mig en tillräcklig mängd ymiel för att inte föra onödigt väsen.
Den tredje dagen
Vi vaknar upp, fullföljer vår bevakning av häxan. Inget underligt händer. Efter en tid tar hon sig ut i skogen och Luden beslutar sig för att följa efter. Jag och Gendrad beslutar oss för att samtidigt göra en grundligare undersökning av hennes stuga.
I hennes boning finner vi HFF-manifest och när Luden väl kommer tillbaka är vi säkra på vad vi står inför. Luden berättar hur häxan vänt skogen mot honom med hjälp av magi och sedan flytt till skogs.
Vi sammanstrålar och på min inrådan tar vi oss tillbaka till klostret för att där begära med oss en syster. Den unga något förföriska Hanna följer med oss till skogen för att agera helare nu när vi tänker konfrontera druiden. Luden vill ha hämnd.
Vi tar oss dit Luden sett häxan senast och kan se en del primitiva magiska komponenter. Vi låter Sidur guida oss genom den vilda skogen och finner oss till slut omringade av druidens hantlangare, ett dussin alviska bågskyttar.
Vi bjuds lämna våra vapen och följa med de till druiden. De tycks inte förstå allvaret i att hota oss, men vi följer med. De vill tillochmed ha med mina magiska komponenter. De förstår dock inte att jag kan bränna ner dem och deras skog även ut dem.
Vi kommer till en skrämmande, intressant och syndig plats. Druiden är en halvalv, en attraktiv kvinna. Det finns flera halvblod, människor och alver här. Vi möter även talande djur och andra varelser. Jag ser åtminstone tre olika typer av feer.
Hon berättar öppenhjärtigt om deras samhälle och deras motiv och drömmar. Hon vet något om oss eller har någon form av magi. Luden tycks dras till det hon har att säga och de två talas vid privat. Jag föreslår att vi stannar här och hon tycks tro att vi kan konverteras. Jag tar tillfället i akt att lära mig så mycket som möjligt. Fyller större delar av en anteckningsbok med fakta och illustrationer.
