Spelmöte 8 - Drömmen [19/11]

Här kan ni publicera sammanfattning och annat intressant, gärna ur er karaktärs synvinkel. Tankar och funderingar är välkomna.

Fernao dricker djupt av den till synes outtömliga källan av kraft. Det smakar väl och Fernao tror sig blidka sin sire genom att erhålla delar av en köttslig ängel! Blodet sjuder inom honom och han förnimmer krafter utom hans kontroll, hans sinne uppslukas genom en kakofoni av bilder. Bilder genom årtusenden, bilder av en man med en dröm, en dröm som inte är Fernaos! Kroppen skakar av kraften och Fernao erinrar sitt öde, ett öde som inte består av att bli en del av någon annan, ej heller att leva ett liv i en annans skugga! Hans öde är att vara vid sin Sires sida, att uppleva och inspirerara omgivningen till frihet och upptäckter, att leva! Fernao inser att hans öde är att stå på egna ben och att det vore ett enormt svek att "bli" något annat, kanske erfarenheter från denna varelse ändock ger avtryck, tänker Fernao när han lyfter på huvudet, slickar sina läppar och insuper kunskapen, upplevelsen av ett äkta diabliriserande från Luc (monstret)...

/Fernao

Konstantinopels fall

Dagen började med ett mysterium. Vår besynnerliga äldre var spårlöst försvunnen. Ludvig hade utan att nämna något, lämnat övriga gruppen åt vårt öde! Hans symposium och hans kamrater var tydligen inte av något större värde, eftersom han inte kunde bemöda sig till att nämna ett ord om vad som pågick.
Lyckligtvis visade sig Georgios vara till nytta då han genom sin trollkonst kunde krossa ett djurs sinne och erövra det som sitt eget, varvid han sökte upp Ludvig och fick besked om att han åtminstone inte var i någon fara. Ludvig hade tydligen erhållit en insikt han inte kunde vänta med att handla på.

Efter viss diskussion valde vi att fortsätta färden mot Konstantinopel, dock valde Henry att resa tillbaka till Calei. Georgios hade tydligen också några ärenden att uträtta. Luc och jag begav oss till en hamnstad för att förbereda färden till Konstantinopel. Där stötte vi på problem, vilket vi sakta men säkert började inse. Någon motarbetade oss, någon önskade att vi inte skulle fara till den legendariske staden Ur. Min irritation ökade över detta ingrep i mitt handlande,i mitt liv! Hur vågar någon hindra mig från att fullgöra mitt öde! För att inte tala om att tvinga mig att vara på samma plats en längre tid. Tristessen är fasansfull, jag måste fpå uppleva nya ting och står inte ut med samma plats en längre tid. Så småningom kom eftersläntrarna och vi tog tag i vårt problem. Handelsrådet i staden hade blivit mutade av okända makter, för att stoppa oss i vår färd.

Det visade sig tull slut vara Lamonas egen Ghoul som hade agerat på eget initiativ för att förhindra oss att komma till Ur. Vi krossade motståndet omkring oss och tvingade trollkarlen att tjäna våra syften. Mannen är i mina ögon vämjelig och en uppenbar kappvändare. Han kommer bringa oss olycka i framtiden. Tyvärr har de två veka lärda i vår grupp fått för sig att han kan tjäna ett syfta och har nu med uppenbara problem valt att ghoula honom tillsammans! Jag har aldrig sett sådana viljelösa individer i min omgivning. De beter sig ovärdigt för sin existens. Hade han väckt mitt intresse hade han inte varit så pass självständig som han är nu! Hans utrymme hade varit att tjäna mina ändamål. Nu tjänar han snarae sig själv och de lärda fjäskar...

Vi lyckades efter detta få en båt och vi färdades sitt Konstantinopel, som snarare var under belägring än något annat. Här skedde många underliga ting. Inte nog med att Michael dyker upp och förtäljer kryptiska ord till oss, vi möter den ena suicidala kainiten efter den andra. Staden anfalls och plundras. Någon sorts Alfonzo har utfört en coup de´tat och vill ny regera med en ny dröm. Vi hamnar i allt detta kaos och försöker helskinnade ta oss ifrån staden.

Denna dag var dock inte endast av olycka, det var även denna dag jag fann min mänskliga musa. En kvinna av fantastiska egenskaper, en kvinna av livslust, en kvinna av en gnista liknande min egen. Jag fann henne genom en impuls, en ödesnyck... Ett par hemska soldater besudlade kvinnor såsom seden är. Mitt blod talade till mig, mitt blod, min själ började sjuda... Jag agerade och innan jag visste ordet av var mannen död och hans blod spred sig runt mina fötter. Kvinnan såg upp på mig genom sitt omtöcknade sinne. Hennes situation, det vackra ansiktet, den blåslagna läppen, det levrade blodet, hennes kjol uppriven intill skötet kastade in mig i en eufori jag icke kunde motstå. Mitt inre vrålade sitt begär, denna kvinna skall bli min, hon är min! Jag omfamnade kvinnan som hon vore min egen sire och jag drack djupt av hennes söta blod. Jag slutade innan pulsen blev för svag, hennes glasartade ögon stirrade drömskt in i mina och jag lät henne smaka på den gudomliga ambrosian, förbehållen os kainiter. Glupskt som en valp slukade hon min nektar och hon återfick färgen... vad hon än hade för öde, så är hennes liv nu i mina händer. Hon skall formas till en varelse i min avbild, hon skall bli en jägare, ett rovdjur som tar vad hon önskar.. såsom seden är...

ytterligare en omständighet skedde under natten som är värd att nämna. Jag erhöll ännu en fiende jag måste hålla uppsikt efter. Morisk kvinna, en Baali, som genom sin trollkonst förvred mitt sinne. Hon lät mig tro att min älskade återuppstått, och hon utnyttjade detta för att få information om sin fiende Michael. När jag genom min vilja och styrka bröt förtrollningen och såg vem hon egentligen var, brast min kontroll. Jag valde att angripa henne, förstöra henne, krossa henne för det ohyggliga hon utsatt mig för. Tyvärr visade hon sig vara en mäktig trollpacka som brände mig med sin helveteseld. En vanlig kainit hade troligen försvunnit för evigt efter en sådan hemsk attack. Jag är dock av ett starkt blod och kom undan med livet i behåll. Henry i sin kvickhet lyckades släpa ut mig från lokalen, så att hon inte kunde fortsätta med sina trollformler. Vi var alla skärrade och insåg att det i denna situation var bättre att fly än illa fäkta. Mina skador var alldeles för allvarliga för att kämpa och vi lämnade området raskt.

En person var dock skyldig till händelsen, nämligen trollkarlen, våra lärdas ghoul. Då det trots allt är deras egendom valde jag att endast fysiskt straffa denna man för sitt svek. Hade han icke varit ghoulade hade han lämnat denna värld...

Sist men inte minst kom vi återigen i kontakt med Michael, som ville nå en ny existens. Han ville att vi skulle utföra diablerie mot honom. Då jag fått mitt öde förutspått valde jag att välja denna martyrs väg och offrade mig i sällskapet att dricka hans blod. Förhoppningen var att jag skulle erhålla insikter som skulle låta mig nå en ängels visdom, en ängels insikt! Men ty, detta skulle ej ske. När jag drack av hans blod, fick jag se hans liv, hans dröm och jag kom till en insikt om att detta trots allt icke var min dröm. Jag tänker icke stå i någons skugga, förutom min älskades. Jag lät således min vän Luc utföra Michaels sista önskan. Han fick ta del av det han så länge sökt. Kanske han nu kan finna ett öde, honom värdigt...

Vindmusen skrev:Fernao dricker djupt av den till synes outtömliga källan av kraft. Det smakar väl och Fernao tror sig blidka sin sire genom att erhålla delar av en köttslig ängel! Blodet sjuder inom honom och han förnimmer krafter utom hans kontroll, hans sinne uppslukas genom en kakofoni av bilder. Bilder genom årtusenden, bilder av en man med en dröm, en dröm som inte är Fernaos! Kroppen skakar av kraften och Fernao erinrar sitt öde, ett öde som inte består av att bli en del av någon annan, ej heller att leva ett liv i en annans skugga! Hans öde är att vara vid sin Sires sida, att uppleva och inspirerara omgivningen till frihet och upptäckter, att leva! Fernao inser att hans öde är att stå på egna ben och att det vore ett enormt svek att "bli" något annat, kanske erfarenheter från denna varelse ändock ger avtryck, tänker Fernao när han lyfter på huvudet, slickar sina läppar och insuper kunskapen, upplevelsen av ett äkta diabliriserande från Luc (monstret)...

/Fernao

Luc hejdar sig för en sekund när han genom euforin ser Fernau släppa taget om Michaels blodiga arm. Äntligen, en chans till drömmen, kunskaperna och insikterna samlade under flera årtusenden. Blodet är slut, kluven, rätt eller fel?

Det är en möjlighet... Luc sluter sina ögon igen. Det sista går inte dricka, det känns snarare som att ta ett djupt andetag, ett första andetag. Som att bli pånyttfödd... Mörker...