Spelmöte 3 - Vienne och slutet på sökandet [5/8-11]

Här kan ni publicera sammanfattning och annat intressant, gärna ur er karaktärs synvinkel. Tankar och funderingar är välkomna.

Nights of trouble.

Senast talade vi med prinsessan Lucilla som visade sig vara både arg och hård. Hon verkar inte kunna nöja sig med annat än ett random huvud. Eftersom jag är trött på hela situationen så tar jag kommando och skickar Henry för att spionera på häxan och hennes undersåtar. Detta gör han med bravur och kommer tillbaka med båda information och ledtrådar. Jag skickar också iväg Fernau för att kolla om det finns några andra romerska byggnader utanför staden då jag resonerar att Janus kan ha sökt lugnet utanför staden då alltför många verkar veta var han sover. Vet inte ehuruvida Fernau gör detta eller inte, han kommer gåendes längs en väg lite senare med blod runt munnen och har den där härliga lystern kring sin hud som bara en välfylld cainit avger. Men han hävdar bestämt att han minsann visst har undersökt alla skogar på 10 mils avstånd, nåja. Jag och Ludvig gör ett fruktlöst besök hos prinsen för att få inspiration till att lösa hela fadäsen med det går sådär.

Vi bestämmer oss för att besöka La Mona och hennes Karpat igen. De verkar mest hålla på med sina böcker och det är ganska tråkigt. Jag undersöker urnan lite närmre och det går inte så bra. Jag hamnar återigen i den här konstiga transcen som om min själ förflyttas i tid och rum. Jag färdas på en eka i en underjordisk sjö. Jag blir neddragen i vattnet av svarta andar som penetrerar mitt utmattade sinne utan hejd och jag känner mig otroligt smutsig. Jag vaknar och folk tittar på mig som om jag är "special" och särskilt La Mona stirrar på mig med välbekanta ögon. Hon ser ngt på min aura som hon uppenbarligen gillar. Jag blir förnärmad och kollar genast tillbaka, jag ser att hon är påverkad av mag och att hon är upphetsad. Hon gillar tydligen mystiska saker, antagligen särskilt när det drabbar andra. Nåväl jag har uppenbarligen en ande inom mig och jag känner paniken sprida sig men trycker bestämt ner den. Min bror antyder att han är lite orolig och vill hjälpa mig. Fernau och La Mona verkar främst tycka det är fascinerande och Henry verkar inte bry sig om mig överhuvudtaget?! Man kunde ju tro att han som gillar spöken så mycket skulle visa mer intresse för mig när jag faktiskt har/är ett spöke?? Nåväl han han fortsätter att vara ett mysterie.

Vid ngt tillfälle är vi nere i Janus grav igen och hittar Henry ritandes/gravskändandes där nere. Han har fått en av sina attacker igen. Han ritar i alla fall ett spindelnät där jag och de andra sitter fast som i kokonger. Konturerna av en kvinna tornar olycksbådande upp sig över oss och vårt ryckande spindelnät. Henry har en tendens att måla domdedagsbådande bilder, jag gillart inte men vet ännu inte om bilderna är ett uttryck för hans undermedvetna tankar eller om det ligger ngt mer i dem. Han påstår ju ändå att han är en siare? Jag konstaterar i alla fall att det inte skadar att hålla utkik på vad han målar.

Vi besöker sedan Kahlan. Den galna kvinnan som styr kafeét. Hon beter konsitgt i vanlig ordning och jag försöker manipulera fram lite hjälpsamhet av henne. Jag försöker utnyttja det faktum att skuggor rör sig under min hud och låtsas försöka överföra en "skyddsande" till henne. Av någon anledning blir hon skadad av detta och skitförbannad. Vi lyckas knappt släta över denna olyckliga händelse. (får sedan av Larloch reda på att urnan kan interagera mer med sådana som har hållt på med den mycket...kanske har hon haft mer kontakt med Janus än vad hon påstått?)

Till sist ger vi stentavlorna till Lucilla och hon godtar detta tillsammans med en ursäkt från L & F för att ha överseende med allt som hänt. Vi drar till nt kloster och kollar läget, hittar inget. Konstaterar att Janus antagligen gått ut i solen och drar hem...


Inte det minsta kul. Jag såg verkligen fram emot att lösa det här. Tyvärr så verkar han ha gått bort men vi har i alla fall tillgång till potentielt intressant info. Har träffat en del småintressanta individer och jag har snott med mig en flaska av Janus blod så resan ahr ju inte varit helt fruktlös.

Kahlan heter Cala.

lurräven skrev:Kahlan heter Cala.

Laroc heter Larloch

Vad kan jag säga om de senaste nätterna i Vienne... Dårskap, elände och grötmyndiga individer en massé! Det kan sumera hela vistelsen i och för sig. Som jag redan nämnt hade jag hamnat i trubbel då jag ville blidka de fina cainiterna i denna stad. Mina vänner försökte få mig ur knipan, men det verkade inte ens som om den silvertungade Luc kunde få oss ur knipan. Vår äldre i gruppen visade dessutom suicidala tendenser som gjorde mig påtagligt nervös... Vad är det för en individ som självmant vill offra sitt huvud för att låta en fånig och ihopdiktad fadäs ur vägen? Jag förstår inte alls detta beteende.... Det kanske kommer med ålder? Hoppas inte..... Hu så hemskt... Nåväl jag minns inte vem som kom på idén men toreadorerna lyckades till slut förhandla med den elaka prinsessan om att låta henne erhålla lite av Janus tillhörigheter istället för mitt huvud... Ett tämligen gott utbyte, tycker jag i alla fall.

I övrigt kan nämnas att jag lärde känna eller åtminstone träffa en mystisk kvinna med en livvakt som antagligen var en sådan där hemsk Gangrel... Usch! Jag förväntade mig att han skulle anfalla mig när som helst, men han håller sig tydligen i skinnet medan hans härskarinna är i närheten... Vilket fick mig att fundera på om jag inte skulle försöka skaffa mig en Gangrel jag med. De verkar händiga ifall de man tämjt dem... Kanske i framtiden?
I vilket fall som helst så valde Luc så småningom, efter att jag nästan dött av tristess, att undersöka min Urna som jag funnit. Han valde återigen att se dess historia eller något annat mystiskt. Han försvann i vilket fall som helst och var borta mycket länge.... Vilket gjorde mig illa tillmods eftersom jag såg de övrigas anklagandes blickar! De ville kasta skulden på mig! Varför hittar omgivningen på en massa falska anklagelser och skuldbeläggningar? Jag var helt oskyldig, jag bara hade urnan och ansåg att den borde undersökas närmare! Tvingade jag Luc! NEJ! Verkligen inte, det var helt och hållet hans eget val och jag hade inget med konsekvenserna att göra!
Luc valde att inte komma ur sin trans så jag tänkte att jag diskret skulle ta bort urnan från hans händer, han kanske skulle ha blivit fri då? Nåväl, vår äldre och Henry såg självklart detta och påpekade det olämpliga med att ta bort urnan från en person som var i trans.... Jag kunde självklart inte foga mig i deras kommando, de försöker uppenbarligen styra mig eller manipulera mig.... Jag kanske överdriver, men man vet aldrig. Min farfar sa alltid att man skulle följa sitt hjärta när man var osäker... Mitt hjärta är visserligen dött men om det hade slagit ett par slag så skulle det ha sagt mig att ta bort urnan. Med andra ord hade mitt handlande inte alls något med att de var av en åsikt som stred mot mina handlingar! Nåväl, självklart väljer Luc att inte vakna, utan han blir svart om händer och annat läskigt verkar ske... Speciellt när jag själv tar på urnan... Det kändes som om något ville tränga in i mig.... Det går såklart inte för sig så jag valde vänligt men bestämt att neka tillträde till dessa utomstående krafters vilja... Något som Luc tydligen inte valde....

Det blev ett himla liv efter detta och några anklagande blickar kom nog åt mitt håll, men Luc riktade uppmärksamheten mot vår värd, som tydligen såg in i hans själ(?).

Efter detta skedde inte så mycket intressant i Vienne, vi undersökte en kyrka och några andra platser för att se om vi kunde finna Janus, men inget hjälpte oss och till slut valde vi att återvända till Calei för att avsluta vårt jobb. Henry stannade kvar hos den mystiska kvinnan, men han kom lite senare till Calei han också...