Spelmöte 2 - Grottan till Vienne och Janus viloplats [23/7-11]

Här kan ni publicera sammanfattning och annat intressant, gärna ur er karaktärs synvinkel. Tankar och funderingar är välkomna.

Vi lyckades sent omsider ta oss till vår slutdestination, trötta men vid liv. Nu gällde det endast att kvickt komma i kontakt med det lokala Cainit samhället så att vi kunde presentera oss och få information om den försvunne Janus. Av outgrundliga anledningar så visade det sig osedvanligt svårt att finna besläktade och vi lyckades endast genom Lucs handlingskraftighet. Han kan tydligen se saker och ting som inte syns, vilket lät honom identifiera en bestläktad som vandrade omkring i staden. Att anmärka kan göras att Luc vid detta stadium var och är ständigt hungrig efter sin dust med fienden i vildmarken... Dessutom försvann vår ockultist hela tiden iväg utan att vi visste var han tog vägen. Till slut tröttnade åtminstone jag och ignorerade hans ständiga frånvaro, förhoppningsvis skulle vi klara oss utan hans kunskaper.

I vilket fall som helst lyckades vi efter lite smärre besvär få tag på fursten i staden, som jag trodde var en kvinna innnan jag mötta honom (Toreadorer!). Denne man var dock mycket trevligare och gästvänlig och tog emot oss med öppna armar. Jag fick ett gott intryck av honom och det verkade som han var belåten med vårt sällskap... Han varnade oss dock för en Prinsessa (ventrue), på andra sidan av staden. Hon hade tydligen ett rykte om sig att vara en riktig skumraskfilur (vilket visade sig vara en underdrift!). Förutom att sällskapet tog tillfället att jaga varenda människa vi såg för att mätta våra lustar så infilitrerade vi också en gammal romersk ruin som visade sig innehålla Janus gamla tillhåll. Samarbetet i gruppen kom väl till användning här då vi gemensamt tog oss igenom komplexet... Tråkigt nog fann vi aldrig Janus, men väl hans egendomar. Vi tog allt av intresse och jag gjorde mig dessutom en hacka i gravarna innan hans tillhåll! Bättre att en odöd en en död handskas med något så begärligt, hehe. Om jag erinrar rätt mummlade vår ockultist något om en påse, men jag kan inte tyda karl eftersom han är så otydlig. Han ville antagligen ha innehållet för sig själv! Han ser lite lurig ut och då man aldrig vet vad han tänker göra härnäst bör jag nog vara på min vakt om han stryker omkring...
Efter vår bravur nere i katakomberna valde vi att gästa Furstens galej för besläktade... Eller det var i alla fall det jag trodde. Det visade sig vara fullt med.... bultande... yppigga...rodnande... kvinnor! JAg kunde inte motstå lusten, rösten, begäret efter deras blod och jag valde taktiskt en kvinna som Luc värmt upp! De talade om mig och jag såg det som en genväg till hennes nacke... Jag kunde knappt slita min blick från hennes bultande pulsåder och det var endast genom en viljeansträngning som jag inte våldförde mig på henne på fläcken!

Det visade sig kvickt att sällskapet vi hamnat i (Alla!) var/är besatta i cheavlerisk anda och att ära i strid stod högt i kurs. Som den jägare jag är förklarade jag tydligt för mitt byte att jag nog skulle övermanna vem hon än behagade, allt för att jag skulle få en stund med henne... den korta stunden skulle vara allt jag skulle behöva... Hon nämnde något namn... Urgel eller så, han skulle vara en mäktig krigare och om jag besegrade honom skulle hon bli min... Jag darrade till vid tanken att få omfamna henne i mina armar efter striden, att få insupa hennes doft, att sakta röra mig på hennes hals, ett lätt fuktande om läpparna innan jag hugger till.... att få njuta av hennes unga heta blod, känseln av liv som sprider sig i mina kalla lemmar (Välsignelse!). Det fanns endast en sak att göra, jag var tvungen att besegra denna man, som tydligen var en av Prinsessans hejdukar... Tiden gick men till slut kom dom och jag tog mitt mod till fånga och kastade Lucs handske rätt i ansiktet på honom. Han mumlade något som jag inte hörde eftersom dånet i mina öron var så högt, glädjen att få slåss med en värdig kämpe, begäret efter mitt byte dränkte alla andra sinnesintryck... Vi gick båda mot borggården för att utkämpa en duell.... Någon kraxade ut några ord innan vi skulle strida som jag inte direkt uppfattade.... Jag var för fokuserad på detta aber i min väg... det hjälpte ej heller att mitt blod bokstavligen kokade och dränkte allt omkring mig, tills det endast var han och jag!....
Jag såg han röra sig mot mig, jag såg hans rörelser till att hugga mig, han var uppenbart erfaren... Men det räckte inte. jag var redan bakom honom under tiden han höjde klingan, jag visste det redean då, han var död och jag var segraren. Jag var den som vunnit kampen. Jag var en paragon för denna samling av så kallade riddare! Hädanefter skall de alla kalla mig för Sir. Jag har spelat deras spel och jag har vunnit, så lång var saken klar... Men det var något som var fel... Något inom mig kändes olustigt. Det var som om jag blivit snuvad på konfekten. Den ack så vanliga begäret efter att fördärva dessa unga kvinnor hade tystnat, istället hördes/kändes endast något skadeglatt inom mig.... Vad hade jag gjort? Jag tittade mig omkring... ljudet kom tillbaka och sinnesintrycken blev normala... Det var knäpptyst omkring mig. Folket, gästerna, digniteterna stirrade förbluffat mot mig, visa gapade fånigt... Jag tittade kvickt mot min forne fiende och såg i samma stund hans huvud slå i marken, medan hans kropp for åt andra hållet.... Jag hade dödat honom... Men det borde inte vara ett stort bekymmer, eller? Sådant sker trots allt, det är inte ovanligt att duellanter dödas... Det är vapen och det är svårt att endast utdela blesyrer på varandra... Jag tittade upp mot balkongen och började förstå situationen. Jag hade spelat deras spel, jag hade utfört en annans strid och det var jag som skulle få skulden. Det var trots allt Prinsessans tjänare och hon såg det som ett angrepp mot sin person, sin position!

Det är inte alltid jag vet när jag skall kämpa mina strider, men denna, den kände jag omedelbart att jag inte skulle klara där på stående fot. Jag beslöt mig för att avlägsna mig själv och kanske skriva ett brev där jag gav mina kondoleanser... Kort därefter kom mina vänner ifatt mig och en mystisk kvinna med ett tjurhuvud (en annan historia), och förtäljde att Prinsessan begärde mitt huvud.... Hon kan försöka var min enda tanke, jag tar hand om henne som jag gjorde med hennes tjänare om hon försöker... Mina vänner förskte med diplomati men misslyckades tydligen och nu är vi alla villrådiga. Det verkar dessutom som om Ludvig har tagit det hela hårt, han påstår nämligen att det är hans fel. Jag förstår inte riktigt hur han kan känna sig ansvarig över att jag dräper en simpel människa som står i vägen för mina lustar, men jag skulle aldrig få för mig att hindra någon att ta på sig ett ansvar! Så länge det inte drabbar mig negativt... En sak är i alla fall säker. kommer denna så kallade prinsessa och försöker röra mig eller mina vänner för att vi spelar hennes spel, för att jag kämpar en duell för hennes och hennes sällskaps nöjes skul! Ja då skall jag hämnas, och det skall ske gruvligt... I sista hand tänker jag kalla mina fränder och visa dem hur det går om man behandlar Ravnos illa utan anledning! Den som ger sig in i leken får leken tåla, brukar det heta, och detta är trots allt inte min lek utan deras.....

När vi tillslut anlände till Vienne var jag psykiskt väldigt nere. Jag var orolig för Ann som för första gången på väldigt länge inte var vid min sida, samtidigt var jag glad över det med tanke på det brutala överfallet vi varit med om under resans gång.

Väll i Vienne så började beslutade vi oss för att först presentera oss för Fursten sedan påbörja letandet efter Janus. Att hitta en besläktad som kunder visa oss till fursten visade sig dock ta längre tid än jag trodde, troligen för att mina tankar var på annat håll.
Stridigheterna under resan hade tagit hårt på rese sällskap så de gav efter för sina bestars begär och började jaga besinningslöst. Hade jag varit mer närvarande hade jag försökt hjälpa dem att bekämpa sina bestar.

Efter några nätters jagande fick Luc tillslut tillbaka kontrollen över sin best och hittade snabbt en besläktad i staden som kunde visa oss vägen till fursten. Han fick även reda på att ett café fungerade som en samlingsplats för stadens besläktade. Natten efter presenterade vi oss för fursten och förklarade för honom våra avsikter i staden. Vi fick hans tillstånd att stanna i staden och att leta efter Janus, han informerade oss även om en tillställning för stadens besläktade som han skulle hålla om några nätter och att han gärna såg oss närvara på den.

Vi började leta efter Janus och hittade snabbt han sovplats i en gammal romersk ruin mitt i staden, tyvärr var han själv inte där. Vi upptäcker att vi varit förföljda och beslutar därför att ta med de ägodelar vi hittat, 2 stentavlor skriva på ett väldigt gammalt språk, flertalet böcker även de skriva på gamla språk, 2 flaskor med blod och en urna som enligt Henry har något med spöken och andar att göra.

Festen som fursten håller i är storslagen och efter en stund anländer även fursten av grandomänen. På samtalsämnena så är det uppenbart att Fernao har beslutat sig för att duellera grandomänens bästa kämpe för att bättra på sitt eget rykte och status och när tiden är inne beslutar jag mig för att hjälpa honom. Tyvärr så händer det som verkligen inte får hända, jag tappar under talet kontrollen över min best, min kontroll måste ha sjunkit på grund av sen sinnesstämning jag varit i de senaste dagarna, som drar vad jag skulle säga till sin yttersta gräns och gör duellen till något så mycket större än vad den från början var tänkt att vara. Fernao i sin iver att öka på sitt rykte verkar också tappa kontrollen på sin blodtörstiga best och dräper snabbt och effektivt sin motståndare. Granfursten lämnar snabbt tillställningen efter att förklarat vilken skymf hon utsatts för. Jag tar på mig det hela och lovar att lösa det problem som jag och mitt resesällskap orsakat. Nerstämd efter att min best återigen orsakat en oskyldig individs liv somnar jag när solen börjar stiga upp.